Kommentar

The Path kan bli en långkörare – mycket tack vare Hugh Dancys sektledare Cal

Jag såg tyvärr inte HBO-serien Big Love, men vill ändå tro att det finns gott om liknelser mellan den och The Path. Båda tar upp svårigheterna med att upprätthålla en balans mellan samhällsenlig normalitet och värderingar som skiljer sig från normens. Båda två handlar även om att skildra spänningar inom rörelsen och konflikten mellan de inom och de utanför. Rörelsen i The Path är dock mycket mindre och diskrepansen därmed tydligare.

Det är en fröjd att se Hugh Dancy gå på lina i varje avsnitt, bita sig i tungan konstant och ständigt behöva svälja ner sin vrede med påtvingad kontroll. Jag trodde verkligen inte att han hade det i sig.

Jag skrev om The Path redan efter premiären och tyckte det verkade lovande. Efter sjunde avsnittet känns The Path ännu mer som en framtida långkörare. Det lågmälda, dovt bullrande , har nu tänt till och kaoset är ett faktum. Men bara för oss tittare – det är utmärkt tv-dramatik – karaktärerna går fortfarande runt och kokar inombords, i tron om att ingenting kommer koka över, eller synas. Allt förkroppsligas som bäst av ledaren Cal. Hugh Dancy i vad som kan vara årets rollprestation. Det är en fröjd att se honom gå på lina i varje avsnitt, bita sig i tungan konstant och ständigt behöva svälja ner sin vrede med påtvingad kontroll. Jag trodde verkligen inte att Dancy hade det i sig. Visst var han bra i Hannibal, men det här är skådespeleri på en helt annan nivå, vilket krävs för att göra Cal intressant. Hade inte Hugh Dancys insats legat i fas med karaktärens komplexitet hade allt rasat. Det är nästan så man tycker lite synd om motspelarna Aaron Paul – jag vet inte hur många gånger till jag klarar av att höra hans hesa »hey« – eller Michelle Monaghan, som är suverän som naiv hardcore-troende. Men de har inte det som Hugh Dancy har helt enkelt.

Cal är inte sektledaren så som vi är vana att se honom – däremot är det nog så nära vi kommer en verklighetens motsvarighet. Cal ser sig själv som en artist, en performance-artist. Och han vill bli bäst. Ytterligare mål känns osäkra, vad vill egentligen Cal? – förutom att bli världens mesta sektledare (eller »rörelseledare«). Cal den i grunden osäkra pojken som vill ge igen på sina alkoholiserade föräldrar, som studerar härskarteknik via CD-spelaren i bilen och vars inre ständigt krigar. Det är svårt att säga om han ens tror på rörelsen, från och till verkar det mest som att han ser meyerismen som en teleportör till framgång av megalomaniska proportioner. Jag tror aldrig att vi kommer få reda på vem Cal egentligen är.

Ovetskapen är en av alla saker som gör The Path så bra. Vidare dess sätt att gestalta sektmentaliteten. De flesta flyter bara runt utan varken mål eller syfte, annat än att vara glada, ärliga och hjälpa varandra. Hippie-blodet genomsyrar större delen av meyeristernas grundstomme: fåren. Eller toppens tentakler, känselspröt. Det är intressant att se hur sekten får ett eget liv och gemenskapen blir malign. Hur godhjärtade meyeristerna än anser sig vara, så raseras ändå allt av gruppens aversioner mot utveckling, framtid och fri vilja. Att med ett leende komma med förbud är alltid av ondo.

Det enda jag finner problematiskt med The Path är polistråden och avhopparens Alison Kemps teorier om meyerismen som systematisk mordmaskin. Det senare hade ju funkat om någon av karaktärerna gett företräde för den här typen av tolkningar, men som det ser ut nu känns det alltför långsökt. Och lite tråkigt också; att de inte bara kan få vara en sekt, utan att de utöver detta måste syssla med mord. Det hade räckt utan dessa excesser. Men antagligen har vi inte sett allt ännu och problematiken kommer lösas upp allt eftersom.

The Path finns på HBO Nordic.

 

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel