The Good Wife 2009–2016

Tack för allt, Michelle & Robert King – för The Good Wife & ett värdigt slut

Jag har sagt det så många gånger, och har egentligen så mycket kvar att säga – igen, och igen, och på nytt, och om igen – om hur oerhört kär The Good Wife varit mig. Fantastiskt skriven och gestaltad, fantastiskt smart, vuxen och modern, fantastiskt känslig, politisk, sexig, lekfull och bottenlöst tragisk.

Det är klart att den skulle dö så här. Bara… sju år äldre. Och innehållande massor som händer i människors liv på sju år, men som sällan händer som en berättelse inom pärmar.

Men, imponerande på så oerhört många vis att jag inte vill reducera det till en »recension« av en seriefinal utan hellre skriver detta som ett slags minnesord. Jag skulle ändå bara glömma hundra grejer och inte få plats med hundra till. Och det nästan mest intressanta för mig under de sista 43 minuterna var imperfektionerna, otillräckligheterna.

Främst Alicias avstängdhet under stora delar av det sista året. Den hade ju sina skäl, med en start i Wills död, i den konstiga konflikten inte mellan Peter och Jason utan inom henne mellan Peter och Jason… I vilken annan serie som helst, även de flesta värdigt vuxna sådana, hade hon landat nånstans – med nån av dem,  eller ingen, kanske bara i sig själv. Men The Good Wife gjorde aldrig saker på det sättet. Det är klart att den skulle dö så här. Bara… sju år äldre. Och innehållande massor som händer i människors liv på sju år, men som sällan händer som en berättelse inom pärmar.
1
Det var det jag gillade så jäkla mycket med slutscenerna. När sju år skulle knytas ihop från pilot-intro till finalridå så var cirkelrörelsen påbörjad, men Alicia tog inte Peters hand – men nådde inte heller någon annans. Den enda handen som nådde henne var Dianes kraftiga örfil. Varpå Alicia rätade upp ansiktet, rättade till dräkten och gick därifrån: inte värdigt, inte som i att landa i någonting, bara samma splittrade Alicia som alltid. En splittrad människa. Självklart skulle hon inte byta ut Will, eller ens Peter, mot luftslottet Jason. Men inte för att hon inte ville, utan för att det bara inte blev så, i alla fall inte nu.
2
Och örfilen förtjänade hon. Inte för att det hade med serien som helhet att göra utan för att hon svikit Diane totalt i rättssalen strax innan. Diane hade förstås å sin sida svikit Alicia andra gånger, och några kanske precis lika illa. Så det var ingen karma, ingen closure, ingen aha-känsla. Tack och lov.

Det värdigaste seriefinalslutet sedan Sopranos.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel