Recension

Psycho Goreman är en »splattrig« 1980-talshyllning för hela familjen!

Betyg 5 av 5

Att beskriva en kärlek är något av det svåraste som finns. Eller rättare sagt, att förmedla en bild av kärlek är något av det svåraste som finns. För det räcker ju inte med att beskriva, man vill ju övertyga. Förklara för omvärlden varför just denna storhet är så viktig. Man vill stråla, smitta med ett skimmer av entusiasm. Just den här filmen – ja det handlar om film – kan rädda även dig! För det är ju så det känns när man sett något riktigt bra. Man har blivit räddad.

Senaste veckan har jag älskat tre saker, jag har blivit räddad tre gånger. Thomas Vinterbergs En runda till, Kenneth Lonergans Manchester by the Sea – som jag först nu vågat se – och Steven Kostanskis Psycho Goreman.

Det är ingen tvekan om vilka filmer som är störst och viktigast. En runda till med dess träffsäkra karvande i det manliga medelåldershjärtat och Manchester by the Sea som gör så ont att kroppen reagerar fysiskt på dens gestaltande av sorg. Störst och viktigast, ja. Men bäst? Nej, nej och nej. Bäst just nu, igår och ett bra tag framöver är Kostanskis Psycho Goreman. Steven Kostanski har levt ett gott liv med enbart bra saker på sitt samvete. Som självmordskollektivet Astron-6.

Storyn påminner till tonen om alla 1980-talsfilmer på listan över 1980-talsfilmer att se. The Goonies, E.T. och Predator för att nämna några. Psycho Goreman är lite grann som den bästa 1980-talsfilmen sedan 1980-talet.

Kanadensiska Astron-6 producerade tre långfilmer, och en massa kortfilmer, innan de likt strån i vinden skiljdes åt. Men ändå inte. Matthew Kennedy, Adam Brooks, Conor Sweeney, Jeremy Gillespie och Steven Kostanski har fortsatt sitt samarbete, fast lite mindre unisont. Som olika kroppsdelar, på olika delar av världen, har de verkat i varandras projekt. Mardrömmar som The Void och charmigt trams som Leprechaun Returns. Alltid med en robust kärlek till praktiska effekter och quirky humor. En nostalgisk kärlek till barndomens videovåld har genomsyrat produktioner som Manborg, Father’s Day och The Editor. Fingertoppskänslan har alltid varit exceptionell. Det handlar inte bara om det visuella, utan även om känslor. Känslor som kanske inte ens finns där. Astron-6 opererar med kirurgisk precision och förhöjer originalen de hyllar så att de matchar ens minnen.

Jag har undantagslöst älskat allt de gjort. Men frågan är alltså om inte deras senaste film Psycho Goreman vinner priset för största förälskelse. Det är ingen officiell Astron-6 produktion, men det hade kunnat vara det. Från inledning till slut andas Steven Kostanskis Psycho Goreman gummi, fejkblod och bizarrohumor. Just humorn är vad som får mig på fall, eller fejkblodet, eller alla gummieffekter. Det är svårt att bestämma sig, så mycket att älska.

Storyn påminner till tonen om alla 1980-talsfilmer på listan över 1980-talsfilmer att se. The Goonies, E.T. och Predator för att nämna några. Psycho Goreman är lite grann som den bästa 1980-talsfilmen sedan 1980-talet. I alla fall inledningsvis …

Syskonparet Mimi – Nita-Josee Hanna kommer gå långt – och Luke råkar gräva upp en ondskefull krigsherre från yttre rymden i deras trädgård. Han är ond, våldsam och vill inget hellre än att döda … ja hela världen. Som tur är har ungarna fått tag på en slags mekanism med vilken de styr över monstret, som efter mycket dividerande får namnet Psycho Goreman, eller PG.

Så vad händer när två barn får full kontroll över ett massförstörelsevapen? Det blir party såklart! Samt smälta huvuden, exploderande kroppar och ändlös tortyr. Allt är dock väldigt roligt och barntillåtet. Föräldrar med avslappnad – eller kanske insomnad – moral kan med gott samvete skratta tillsammans med barnen när PG prövar cowboyhatt ena sekunden, för att i nästa äta upp en av sina fiender hel, hal och levande. En ära för fiender som kämpat väl …

Psycho Goreman är ett blodigt, smaskigt kärleksbrev från 1980-talet som du gör bäst i att öppna omedelbart. Alltså nu!

Psycho Goreman finns att hyra på SF Anytime.

Just nu på TVdags

Kommentar

Relationsdramat Malcolm & Marie på Netflix – Rörande, enerverande & relevant

25 februari, 2021
Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

23 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alba August & Reco utklassar resten i Alla utom vi

21 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Är det årets vinnare vi har här? JA!

20 februari, 2021
Premiär

Eldfesten! Ny poddserie med Tordyveln flyger i skymningen-känsla

19 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Bright Eyes-duons The Stand-musik

14 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Dotter är oslagbar – eller?

13 februari, 2021
Recension

Psycho Goreman är en »splattrig« 1980-talshyllning för hela familjen!

10 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: WandaVision förnyar sitcomen

7 februari, 2021
Linus Fremin betygsätter & tippar

Melodifestivalen 2021: Starkt startfält – men allt handlar om Danny

6 februari, 2021
Recension

Biopremiär för Sound of Metal! Riz Ahmed brinner när oljudet tystnar

5 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Göteborgs filmfestival i vardagsrummet

31 januari, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel