Öppet arkiv-kalendern lucka 9

PO Enquists & Thommy Berggrens Strindberg bland det största SVT gjort

Lugn i stormhatten! Räds icke den aparta stämningen under inledningsminuterna. Snart blir det både väldigt roligt och sorgligt gripande. Precis som livet självt. Och visst kan det vara svårt att skilja på liv och dikt ibland. Särskilt i efterhand. En människa dör och legenden går i tryck – eller rullar som film. Vackert så.

I fallet Strindberg var det redan under hans levnadsår svårt för hans läsare, och kanske även för honom själv, att göra skillnad på författarens fantasi och verklighet. Den ena sidan av hans drömmar överträffade eller underminerade ständigt den andra. Alltid i tvära och häftiga kast. En våldsam växelverkan mellan högt och lågt härskade i Strindbergs konstnärliga inre såväl som i hans borgerliga yttre liv. Vildsinta brev. Ömsinta rader. Bekännelseböcker. Drömspel. Poserande självmordsförsök och livsleda. Bisarr humor och livsbejakande kärlek.

En skör men kraftfull människa som ville klara och förstå allt: konsten, klassresan, politiken, kärleken, vänskapen, vetenskapen, mystiken och friheten. Och kombinera med ett lyckligt familjeliv! Känns det igen? Den moderna människans dröm.

Inget konstigt med det. Vi är alla frukter av sådana motsägelser. Den som hävdar sig vara stöpt i en helgjuten och ugnssäker form ljuger. Till skillnad från Strindberg gör vi just detta. Ljuger. Vi ljuger i arbetsansökningar. I profilbilder. I presentationstexter. Det är lätt att ljuga för att dölja. Svårare är det att ljuga så att något verkligt sant träder fram. Det kräver mod och het passion.

Det hade August Strindberg. Men så var han också begåvad på ett sätt som bara ett fåtal människor i världen tillåts vara. Det är kanske lättare att vara modig då. Eller så förhöll det sig så att gåvorna avkrävde honom detta mod. Att det var priset han tvångsmässigt betalade till oss. Tvungen att ständigt blottlägga sin futtighet, avslöja sin svinaktigthet, fläka ut sin fåfänga, förblindas av sitt raseri och ramla på bananskal.

Kort sagt, servera sitt huvud på ett fat. Allt för att vi ska kunna peka och skratta, känna igen oss, avfärda och förfäras, känna oss som lite bättre människor. Sämre som konstnärer förblir vi in i evigheten. Men vi får en chans att vara bättre personer i livet. Det var bussigt av personen August att ge oss den chansen. För visst är det skönt, rentav nödvändigt, att vi får känna oss lite överlägsna när vi ställs inför en människa som under ett enda liv förändrade världsdramatiken, målade banbrytande tavlor, narrade kungen och förnyade den nordiska romanen!? Så mycket storverk borde ju inte gå in i en enda människa. Så, vi letar fel och han låter oss hitta dem. Att få tro att vi kan titta in bakom ridån. Det är sådant som gör att vi kan stå ut med en begåvning som Strindbergs. Åh, så vackert och roligt det är att se alla dråpliga och mänskliga sidor mellan raderna!

Det är dessa sidor som gör den här tv-upplevelsen underbar.

En skoningslös historia om kärlek och samhälle, uppbrott och ensamhet. Att se Thommy Berggren våndas i scenerna från Augusts dödsbädd är ett sätt att äta sten. Men det är oerhört bra.

I tv-serien August Strindberg – ett liv från 1985 kan vi få skratta åt hans fumliga tafatthet när en Thommy Berggren i toppform gör ett Chaplin-nummer av Augusts försök att förföra en fantastisk Stina Ekblad som highborn Siri Von Essen. Vi kan få hata honom för hans misogyna, egoistiska eller rasistiska utspel och vi kan ömka honom när han förlorar allt. Om igen. För konstens skull. Och vi kan fråga oss själva: Var det värt det? Liv eller konst, dröm eller verklighet – konflikten mellan dessa världar är fonden i detta Strindbergspel i sex delar. Per Olov Enquists mästerliga manustext gestaltas snyggt i en magnetisk och suggestiv berättelse om en omvälvande tid och ett nydanande konstnärsliv. Det handlar om en skör men kraftfull människa som ville klara och förstå allt: konsten, klassresan, politiken, kärleken, vänskapen, vetenskapen, mystiken och friheten. Och allt detta skulle förstås kombineras med ett lyckligt familjeliv! Känns det igen? Det är ju den moderna människans dröm. Vår stora gemensamma och omöjliga dröm.

Även Kjell Gredes regi, ett grymt foto och ett ned till birollerna enastående skådespelargäng gör skildringen av Strindbergs strävan mot den moderna drömmen till ett sant mästerverk i svensk tv-historia. En miniserie som fortfarande är sprattlande levande. Den historiska kontexten, de skiftande årstiderna och den påkostade produktionen gör att det hela fungerar alldeles utmärkt som alternativ högtidsunderhållning i dagarna mellan jul och nyår 2015. Eller vad sägs om Stellan Skarsgård som stroppige ärkefienden Verner Von Heidenstam, Norska Anne Krigsvoll som Harriet Bosse, Ingvar Hirdwall som murvel på DN, Anita Ekström, Tomas Bolme med flera, med flera. Idel örhängen allihop!

Ett tips är dock att se de sista delarna före nyårsafton – och inte i bakruset efteråt. Det gäller särskilt det avslutande avsnittet Hemkomst. För det här är inte bara underhållande film och litteratur – det är också en skoningslös historia om kärlek och samhälle, uppbrott och ensamhet. Att se Thommy Berggren våndas i scenerna från Augusts dödsbädd är ett sätt att äta sten. Men det är oerhört bra. Där, i den smala sängen på Drottninggatan nr 85 kan Strix inte längre skilja på liv och verklighet. Hans förlorade kärlekar kommer till honom i nattens mörkerdrömmar. Han svettas. Plågas. Brinner i längtan efter sina barn och allt som alltid går oss alla förlorat. Han lever i drömmen och dör i livet.

Och när det är över. Innan ni går från skärmen för att fira in det nya året. Då ska ska ni klicka på den här länken. En journalfilm, högst verkliga bilder, från den döde Strindbergs storslagna begravning 1912. Och ni ska se att allt ni sett och läst var sant och vacker lögn – samtidigt. Men honom ser ni aldrig. En förlossning, en människa, en begravning. Det är livets teater. Strindberg har redan betalat inträdet åt oss. Första parkett. Kom och se!

August Strindberg – ett liv kan ses på Öppet arkiv.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel