Filmfredag på TVdags

Biopremiär: Neill Blomkamps Chappie – en djärv & underhållande syntes mellan District 9 och Elysium

»You flew the Gullfire over Leningrad, didn't you?«

Få filmreplikar har haft samma inverkan på min syn på filmkonsten. När Lee Van Clef i rollen som fängelsedirektör Bob Hauk ställer frågan till antihjälten Snake Plissken i John Carpenters Escape from New York är det som en hel värld öppnar sig under fötterna på tittaren. Mellan repliken och de två männen hägrar plötsligt en historia som inte har något alls – men samtidigt precis allt – med historien som ska berättas att göra. För mellan Snake Plisskens flygning över Leningrad och där vi i publiken befinner oss när repliken yttras finns en hel värld, en värld som ramar in Escape from New York och gör dess universum större, rikare.

Chappie är en hjärtevärmande historia om en av science fiction-genrens konstigaste socialrealistiska familjekonstellationer.

Dagens storproduktioner från Hollywood tummar ofta på den principen, att låta sina berättelser ta form i en levande värld. Istället stirrar sig manusförfattare och regissörer blinda på sina protagonister och antagonister och deras företag. Det som existerar utanför är på sin höjd scenerier. När Sydafrikanske regissören Neill Blomkamp släppte sin kortfilm Alive in Joburg 2006 var det därför slående hur en fantasivärld stod i fokus. När långfilmsdebuten District 9 kom tre år senare använde den samma värld, med flyktingläger för utomjordingar, suspekta säkerhetsföretag och olika nyhetssändningar, för att berätta historien om en liten del, byråkraten Wikus van de Merwe, av en mycket större helhet.

Fjordors nackfjun i Ebba the movie har redan lämnat in en stämningsansökan.
Hugh Jackman (här iklädd Fjodors nackfjun från Ebba the Movie).

När Blomkamp några år senare följde upp filmen stod återigen en framtidsdystopi i fokus med Elysium som en tillspetsad allegori över klassamhället. Matt Damons forne biltjuv, numera arbetare vid löpande bandet på ett cyniskt megaföretag kastades där olycksaligt in i en arbetsplatsolycka och tvingades resa till till samhällets toppskikt på en rymdstation i jordens omloppsbana. Med en budget nästan fyra gånger så stor som Disctrict 9:s var det kanske inte heller konstigt att Blomkamps andra långfilm lade betydligt större tonvikt vid protagonistens framfart än debuten.

I nya filmen Chappie – även den delvis baserad på en av Blomkamps tidiga kortfilmer – uppstår därmed även ett slags syntes mellan hans två tidigare sci-fi-alster. Historien inleds, precis som District 9, med ett antal iscensatta nyhetssändningar och intervjuer av mockumentärt slag. Vi stiftar bekantskap med ingenjören Deon Wilson på företaget Tetravaal som utvecklat polisrobotar till ett framtida Johannesburgs hårt ansatta polismyndighet. Vi ser honom hysa förhoppningar om att utveckla mer avancerad artificiell intelligens och vi skymtar hans rival, ex-militären Vincent Moore – som dessutom drivs av ständigt orimliga och halvdant underbyggda motiv – spelad av Hugh Jackman i hockeyfrilla. Bistra sociala förhållanden och cyniska företag, allt tycks sig likt i Blomkamps bleka men fascinerande världssyn.

Rummel och Rabalder med Chappie och Yo-Landi.
Chappie och Yo-Landi rullar runt, dock ej bland mjuka kuddar.

Men i Chappie finns även ett tvärt kast. Genom två kriminella figurer spelade av rap-rave-gruppen Die Antwoord – vars karaktärer dessutom bär duons artistnamn, Ninja och Yo-Landi – sätts Blomkamps dystopiska berättande i ett nytt ljus. När Deon Wilson lyckas med bedriften att i skymundan installera sin nydanande artificiella intelligens i en kasserad polisrobot faller nämligen roboten i händerna på de två småskurkarna. En händelseutveckling som tar filmen från eventuella djupare existensiella frågeställningar mot en uppskruvad och härligt knasig Attack the Block-ton, eller om man så vill en korsning mellan Paul Verhoevens Robocop och valfri M.I.A.-video.

Ninja och Yo-Landi uppfostrar den infantila och övertydligt gulliga roboten att bli en gangster med avsikten att få hjälp vid ett kommande värdetransportrån. Vad som följer är något så underligt som en hjärtevärmande historia om en av science-fiction-genrens konstigaste socialrealistiska familjekonstellationer. Chappie blir en tonåring i robotform, en figur som pratar slang och har ett rörelsemönster som en amerikansk västkustrappare, i det närmaste perfekt fångad av skådespelaren Sharlto Copley. Att låta just en infantilt vilsen gängmedlem successivt kontemplera livet och människans natur i allt mer insiktsfull utsträckning är ett lika udda som underhållande drag.

Det är på många vis befriande. Inte minst för att Blomkamp behandlar hela den smala filmgenren som behandlar artificiell intelligens med en aldrig tidigare skådad brist på vetenskaplig eller moralisk frågeställning. Istället tycks det framförallt vara empati Chappie tar sikte på. Det och en typ av underhållning som närmast går att beskriva som ett slags Harmony Korinesk sci-fi-vision.

Att Die Antwoord spelar två av huvudrollerna, med minst sagt varierande resultat, blir därmed även en tydlig symbol. Duons musik och poserande är i sig en typ av lek med symboler och formspråk som arbetar med extremiteter. Som låtsats vara hård och radikal men bakom ryggen signalerar att inget är på allvar. Chappie är därmed mer en underhållande genrelek än en exposé över socialistiskt patos som Blomkamp visat upp i sina två tidigare filmer.

Det är en film som inte hade fungerat alls om den inte hade utnyttjat en bakomliggande v som innehållsberikande fond. Som blir ett konstigt, futuristisk, och inte minst roligt, porträtt av vår syn på identitet och det moderna samhället. Ämnen som religion och kommersiella krafter avhandlas med samma lätta hand som Chappies lek med dockor. Det känns befriande och ofta härligt udda. Och understryker inte minst Neill Blomkamps roll som en av samtidens djärvaste mainstreamregissörer.

Chappie har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel