Nyinspelningen av Sagans klassiska Kosmos-serie

Premiär på SVT i kväll! Men… är Neil deGrasse Tysons Cosmos ute och cyklar?

När jag under senvåren såg Cosmos: A Spacetime Odyssey – som har SVT-premiär i kväll under titeln Världens fakta: Cosmos – började jag efter andra avsnittet göra en lista över vad serien är, och vad den inte är. Jag hade stört mig lite på att somliga redan efter första avsnittet klagade på vad den inte är: vetenskapens räddning, ett perfekt dråpslag mot kreationismen och vetenskapsföraktet. Själv ville jag ge den en chans att få upp farten innan jag gav något omdöme, även om jag var väldigt kluven. Men efter avsnitt två beslöt jag mig då att försöka ta den för vad den är, i stället för vad den inte är.

Visst, den är inte min barndoms Kosmos (då med undertiteln A Personal Voyage). Inte lika osökt poetisk, inte lika personlig. Och Neil deGrasse Tyson är inte Carl Sagan.

Tyson går där och pratar om att märkliga saker händer när man närmar sig ljusets hastighet. Sen åker tjejen MC i rymden! Och sen var det inte mer med det!

Men Neil deGrasse Tyson är Neil deGrasse Tyson, och det är inte illa. Han är karismatisk och rolig, och antagligen en av de bästa förmedlarna av vetenskap vi har numera – i brist på Sagan. Och det blev en fin lista över vad serien var: fortfarande (alltså liksom sin föregångare) unik i hur den tar sig an en rad stora helheter, genom att både berätta universums historia och enskilda historiska skeenden, genom att ta sig an olika delar av vetenskapshistorien, genom att koppla ihop det enorma, ogripbara kosmos med det mänskliga, det personliga. Och den är stilig, ståtlig, och relativt lugn – jag hade fasat för att den skulle bli överdrivet bombastisk och dramatisk, som så många andra serier om universum som jag blivit besviken på genom åren; bedrövliga, Sam Neill-ledda Space, till exempel, och även Brian Cox Wonders of the Universe. Redan vinjetten betonar lugn och skönhet mer än drama.

Och den klassiska kosmiska kalendern, där universums historia komprimerats till ett år: tjusigt (och måttfullt) uppdaterad, nästan lite rysningsframkallande.

Och framför allt: medan den inte är perfekt, och inte kan fylla samma funktion som Sagans Kosmos gjorde på sin tid (och jag menar verkligen att den inte skulle kunna: det är en annan värld vi lever i nu), så är det andra avsnittet – representativt för hela serien, ville jag tro – bra. Så: en bra serie, tyckte jag, så långt. Kanske kan den få några fler att söka sig till en passionerad karriär inom vetenskapen. Det är inte fy skam.

Men det var efter det andra avsnittet. Under efterföljande avsnitt fyllde jag visserligen på med punkter i listan över vad serien är, men det har huvudsakligen varit negativa saker.

Den är alltför bombastisk, ändå. Alan Silvestris musik känns allt mer påträngande, fast jag först hade tyckt att den var en okej ersättning för soundtracket till originalserien, som till stora delar bestod av klassisk musik (få saker gjorde mig så intresserad av klassisk musik som min Kosmos-soundtrackkassett… ja, det var ju en hel del Vangelis på den också men det behöver vi inte ta nu). Och det låter hela tiden: musik, svischande ljudeffekter, musik, svisch. Satt till CGI-sekvenser som ibland är makalöst vackra och välkomponerade, men lika ofta känns effektsökande och… liksom bara kolla så överväldigande. Som en vän påpekade, sånt där datoranimerat bombardemang är ju vad kreationisterna har börjat med over there; ska vetenskapssynen hänga på vilka som har bästa CGI-teamet?

Jag tyckte då att resonemanget var orättvist, dels för att det yttrades redan efter första avsnittet så vem vet hur det fortsätter, dels för att det inte kändes rättvist att förvänta sig att en enda teveserie ska rädda det amerikanska folkets förtroende för vetenskapen.

Men efter hand har jag känt att det ändå ligger någonting i det där. Speciellt ju mer varje avsnitt får svårt att hålla den röda tråden och faller sönder i enstaka meningar, påståenden och frågeställningar som ska lyfta fram det fantastiska, det gåtfulla, det vackra och det överväldigande, men ibland inte leder någon vart, inte får någon ordentlig uppföljning, eller i värsta fall faktiskt låter just så osannolikt som exempelvis kreationister vill återge dem. Till och med i avsnittet som fokuserar på evolutionen, och som torde ha varit noggrant genomarbetat, känns det som att man gör felval här och där, missar chanser att förklara så bra som möjligt, och i stället bara antar att publiken hängde med på åkturen och accepterar de hopp som gjordes.

De  animerade dramatiseringarna hjälper inte heller till: idén att illustrera vissa saker med animation är inte dum, och ibland är det både lyckat och vackert – stundtals tangerar de Dave McKeans illustrationer till Richard Dawkins Verklighetens magi (hey, den boken vore en fantastisk grund till en tv-serie…). Men när det är många, långa, klumpigt dialogtunga sekvenser som framställer redan intressanta passager ur vetenskapshistorien som dramaturgiskt klyschiga konflikter mellan övertydligt skissade protagonister och antagonister, ja då sänks trovärdigheten.

Och somliga missade chanser är så lätta att se. Mycket har sagts och skrivits om kvällens premiäravsnitts animerade berättelse om Giordano Bruno, som brändes på bål bland annat (men inte enbart) för sina kätterska uttalanden om att vår sol bara var en av oräkneliga i ett ofattbart stort universum: att berättelsen är en förvrängning av verkligheten, att den är ett billigt slag mot religionen med en förenkling av den verkliga konflikten och fånigt demoniserande av kyrkans representanter, att den mest vill framställa religionen som en kraft som håller tillbaka upplysning och vetenskapliga framsteg. En del tyckte också att det var ett misstag att berätta om just Bruno, som inte hade kommit fram till sina kosmologiska teorier med någon vetenskaplig metod, utan bara gått på känn.

Ett försvar löd att det finns en poäng med att visa hur vetenskapliga idéer kan födas var som helst: även en djupt troende munk kan alstra fröet till en världsomvälvande vetenskapsteori vars sanning inte kan bekräftas förrän efter idogt vetenskapligt arbete (i Brunos fall, långt efter hans död).

Med ett lättfattligt, jordnära problem och dess lösning gav Sagan en snabb lektion i vetenskaplig metod, en perfekt grund för att bygga upp ett förtroende.

Och visst, Brunos berättelse förtjänar att berättas, på ett eller annat sätt. Men om man jämför med första avsnittet av Sagans Kosmos kan man lätt se hur det här ändå var en av alla missade chanser. Sagan inleder avsnittet med en rundtur i universum, för att liksom visa vad vi kommer att jobba med under kommande veckor. Sedan återvänder han till jorden, för att berätta om hur Erathostenes ett par hundra år före Kristus kom på idén att beräkna jordens omkrets, och också gjorde just det. Med ett lättfattligt, jordnära problem och dess lösning gav Sagan en snabb lektion i vetenskaplig metod, en perfekt grund för att bygga upp ett förtroende.

Det kommer flera uppenbara missade chanser: ett kärt återseende är när Tyson vandrar och cyklar runt på italienska vischan, precis som man minns från originalet. Sagan beskrev där effekterna av att färdas nära ljushastigheten genom att väva ihop en historia om mopedisten Paolo, och vad han skulle se (och hur han skulle se ut för andra) om man antog att ljusets hastighet var 40 km/timmen. Vi fick se honom rödförskjutas, vi fick se hans tunnelseende. Med en moppe, på en snirklig landsväg.

Tyson går där med cykeln, pratar om hur ljusets hastighet är en absolut hastighetsgräns – korsklippt med en fräsig tjej på MC – och att märkliga saker händer när man närmar sig ljusets hastighet. Sen åker tjejen MC i rymden! Och sen är det inte mer med det!

(Om inte just den versionen jag såg hade redigerats av någon Einsteinhatare, ungefär som omnämnandet av evolutionen försvann från första avsnittet i Oklahoma.)

I stället blir det ännu en av flera ganska irriterande animerade sekvenser om William Herschel, sen en utvikning om gravitation där Tyson får folk att sväva på en gata i New York, och så en hejdundrande resa in i ett svart hål.

Och så där fortsätter det. Hit och dit, fram och tillbaka, teasers om vad vi ska få höra snart, funderingar om varför saker är som de är, plötsliga spekulationer för att reta fantasin, påpekanden om hur fantastiskt och stort och överväldigande det ena eller andra är, but wait! There’s more!

Det är klart att jag kan vara för nostalgisk, med tanke på hur betydelsefull Sagans Kosmos var för mig när den kom. Som sagt, jag köpte soundtracket på kassett, och jag lyssnade säkert på det medan jag läste bokversionen som jag lånade gång på gång på biblioteket. (En vän till mig säger att han skolkade från skolan för att se Kosmos på dagtid, och svär att när han senare gick ut med toppbetyg så var det mer tack vare Kosmos än skolundervisningen.) Men jag har sett om den ett par gånger sedan den kom på dvd 2000, och den har, trots allt som hänt inom vetenskapen sedan 1980, åldrats bra mycket bättre än många dramaserier från samma tid. Min fru älskar den och brukar visa avsnitt som en del i sin fysikundervisning på gymnasiet; efter de första delarna av nyversionen tröttnade hon för att det blev »för fånigt«. Det är inte samma klass på berättandet. Visst kan det ha att göra med att den är gjord för en annan publik och för Fox i stället för PBS, men det är ingen tillräcklig ursäkt.

Så jag fick till slut finna mig i att det hela inte är så himla bra ändå. Stor potential, vissa toppensekvenser, fortfarande en fin kosmisk kalender, och vem gillar inte Neil deGrasse Tyson… men ack, sådana missade chanser.

Ett avsnitt som funkar precis som det ska. Tydligt tema, en fungerande röd tråd, välskriven text, och ett tydligt och vackert bildsatt budskap som avslutning, åter en landning i mänskligheten.

Men – håll ut till den 20 november… då visas episod 9, som kretsar kring alla gånger som livet på jorden har varit nära att duka under (och hur vi riskerar att duka under), funkar allt precis som det ska! Tydligt tema, en fungerande röd tråd, välskriven text, planteringar som hämtas upp snyggt senare i programmet, och ett tydligt och vackert bildsatt budskap som avslutning, åter en landning i mänskligheten.

Om bara varje avsnitt hade varit så välkomponerat. Kanske håller återstående delar en lika hög klass, men det är lite för lite, lite för sent.

Världens fakta: Cosmos har seriestart på SVT2 i kväll kl 18 och fortsätter att visas varje vardag. Originalserien från 1980 finns på Youtube.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel