TVdags listar film- och tv-året 2020

Martin Degrell rankar årets bästa upptäckter av gamla filmer

För sjunde året i rad (2014, 2015, 2016, 2017, 2018, 2019) kommer här en lista över årets bästa gamla filmer! Det vill säga filmer som är minst tio år gamla och som jag såg för första gången 2020. De presenteras här i kronologisk ordning.

Min filmkonsumtion 2020 var ganska spretig, och saknade generellt röda trådar – möjligen kan detta förklaras av det märkliga året. Mitt tittande blev rastlöst, oroligt, om än lika intensivt som vanligt. Tre fokuserade punktinsatser utgjorde undantagen till röran: jag såg en skräckfilm om dagen under hela oktober (alias »Shocktober«), tog mig i somras an b-auteuren Andy Sidaris, och grävde djupare i Frederick Wisemans katalog.

Footlight Parade (Lloyd Bacon och Busby Berkeley, 1933)

Kaotisk musikalkomedi som egentligen först lugnar ner sig mot slutet, när den går över i Busby Berkeleys fantastiskt koreograferade nummer. James Cagney, fram till denna film mest känd för biopubliken som gangster, spelar en varietéproducent som försöker överleva i Hollywood nu när ljudfilmen slagit igenom på bred front. Lösningen blir ett slags bisarr meta-live-prolog, tematiskt kopplad till biofilmen, som framförs som ett öppningsnummer i biografen. Allt går i ett rasande tempo, Lloyd Bacon är en pålitlig humorregissör, och det är farsartat men skoj. Joan Blondell är utmärkt som Cagneys sekreterare. Så småningom kommer dock de stora numren, och då tar Berkeley över taktpinnen, och filmen lyfter. Pièce de résistance är ett konstsimbaserat mästerverk med över 300 simmare och dansare som på karakteristiskt Berkeleyvis – ovanifrånperspektiv, supersymmetri osv – klanderfritt genomför koreografens tekniskt rafflande kompositioner.

Supernatural (Victor Halperin, 1933)

Supernatural

Helvild pre-Code-rulle med övernaturliga förtecken vars oförutsägbara handling höll mig på helspänn från början till slut – det höga tempot tycktes öka närmast exponentiellt, och just när man trodde att man sett allt kastades en helt ny ingrediens in i historien och allt rusade iväg åt ett annat håll! Det är otroligt hur mycket som kläms in på blott 65 minuter – kan någon snälla skicka dagens producenter och regissörer på kurs med denna film som studieobjekt? Det är nog bäst att veta så lite som möjligt om handlingen innan man ser filmen, men utan att säga för mycket kan jag avslöja att vi får uppleva allt ifrån osaliga andar, avrättningar, besatta tvillingar, ockulta charlataner och lömska mordintriger. Det är oavbrutet underhållande. Carole Lombard, som mest gjorde komedier och vantrivdes under inspelningen, gör huvudrollen jämte rekorderlige träbocken Randolph Scott – bägge känns faktiskt felcastade, men den snurriga intrigen överlever allt. Filmen har jämförts med Tourneur-Lewtons Cat People (1942) för den sensationalistiska kopplingen mellan kvinnlig sexualitet och mordiska impulser.

The Mortal Storm (Frank Borzage, 1940) (bilden)

Borzages vemodiga drama – hans bästa? – om fascismens framväxt i Tyskland under tidigt 1930-tal känns som en välplacerad knytnäve i solar plexus; du tappar fattningen, kippar efter andan och försöker samla dig inför nästa slag. Handlingen kretsar kring en välmående tysk familj som faller i bitar när nazisterna tar till makten, och skildringen av den krypande intoleransen bland vänner och bekanta, den antiintellektuella stämningen i samhället, och hotet om våld, är bitvis outhärdlig – och en sträng varning till vår egen tid. Samtidigt är filmen så elegant och välspelad, och närmast subtil i jämförelse med många andra mer renodlat propagandainriktade rullar under samma period. Hitler och kompani avskydde den, såklart, och bannlyste genast alla MGM-filmer från Tyskland (USA hade inte gått med i kriget ännu). I huvudrollerna ser vi bland andra Margaret Sullavan och James Stewart, som även spelade mot varandra i Lubitschs klassiker The Shop Around the Corner från samma år.

The Sea Wolf (Michael Curtiz, 1941)

Mäktig Jack Londonfilmatisering med Edward G. Robinson i högform som brutal skeppskapten med bildningskomplex och lätt hybris. Robinson plockar efter en storm upp ett par skeppsbrutna individer, bland dem Ida Lupino med ett mystiskt förflutet, och tar med dem på en skräckfylld färd mot okänt mål. Precis som i andra Londonberättelser står frågor om civilisation och barbari i centrum, bland annat gestaltat i en städad författare som hamnar på det fördömda skeppet och successivt bryts ner och förvandlas till slagkraftig myterist.

Frederick Wiseman: High School (1968), Law and Order (1969), Hospital (1970), Juvenile Court (1973), Welfare (1975)

Welfare

Jag känner en sådan glädje och tacksamhet över dokumentärfilmsnestorn Frederick Wisemans digra filmografi. Den är så rik, så oändligt intressant till såväl form som innehåll. Han är verkligen en av vår tids stora berättare, oavsett medium, en person som lyckats bibehålla en sammanhängande filosofi kring sitt arbete i över 50 års tid. Integriteten är total. Formen: tidigt etablerad och konsekvent efterlevd sedan de första filmerna i slutet av 1960-talet. En kamera som registrerar vardagliga sysslor och liv, inga intervjuer, inga informationsskyltar, ingen musik. (Wiseman själv vill inte kalla det han gör cinéma vérité eller direct cinema; han menar att han gör alldeles för många val – estetiska, politiska – för att kunna förknippas med något så förment objektivt.) Innehållet: en oändlig fascination för och skildring av primärt amerikanska institutioner av olika slag. En skola, ett sjukhus, en domstol, ett bibliotek. I år grävde jag ner mig i Wisemans tidigare filmer, som i regel är betydligt kortare och därmed lättare att avverka än de tre-fyra timmar långa dokumentärer han gör nu för tiden. Welfare, om människor och händelser på ett socialkontor i New York, och Hospital, inspelad på ett sjukhus i East Harlem, var särskilt drabbande. Men allt Wiseman gör rekommenderas, i den mån det går att hitta (Criterion eller någon annan borde verkligen ta sitt ansvar och ge ut en samlad box – tillgängligheten på hans filmer är onekligen skral för en vanlig konsument). Han är fortfarande aktiv, det senaste mastodontverket City Hall – en fyra timmar och 34 minuter lång skildring av Bostons stadsapparat – kom tidigare i år. Wiseman fyller 91 på nyårsdagen. (Bilden är från Welfare.)

Right On! (Herbert Danska, 1970)

Ett fantastiskt tidsdokument från ett ekonomiskt sargat och politiskt skakat New York, mitt i en omvälvande tid för staden och världen. Den inflytelserika trion The Last Poets (fråga din hiphop-farfar) levererar blixtrande vittnesmål om fattigdom, rasism och frustration från hustak och gränder i Harlem. Deras proto-rap-poesi ekar över kvarteren. En länge bortglömd och otillgänglig film som nyligen restaurerats av MOMA.

Land des Schweigens und der Dunkelheit (Werner Herzog, 1971)

herzog

En oerhört fin dokumentär i vilken Herzog följer den färgstarka Fini Straubinger, som är både döv och blind. Straubinger, en äldre kvinna, berättar med inlevelse om sin uppväxt och de med- och motgångar hon upplevt – och genom Straubinger kommer Herzog i kontakt med flera andra dövblinda personer, går på kalas, tar del av deras liv. Herzog har alltid haft en fingertoppskänsla för vilka personer som gör sig bra på film, och denna dokumentär är inget undantag, Straubinger är oförglömlig. Det är engagerande, humoristiskt, mänskligt.

Framed (Phil Karlson, 1975)

Phil Karlson hade en lång och brokig karriär som i huvudsak bruksregissör åt diverse b-studios i Hollywood från 1940-talet och framåt, och är mest känd för två hårdkokta noirs, Kansas City Confidential (1952) och 99 River Street (1953), samt det innovativa kriminaldramat The Phenix City Story (1955), som snillrikt blandar pulpiga intriger med semidokumentära inslag. Han avslutade sin karriär ett par decennier senare med den här tidstypiska vigilanterullen om en initiativrik nattklubbsägare i Tennessee som råkar ut för korrupta snutar, hamnar i finkan och filar på blodig hämnd. En riktigt snaskig historia som ideligen sneglar mot Death Wish och andra våldsamma filmer där samhället fallerar hederliga medborgare och lagen måste tas i egna händer. Hade filmen gjorts idag hade huvudrollen aldrig gjorts av den charmige, plufsige karaktärsskådisen Joe Don Baker, som ska föreställa 35 men ser ut som 55. Mer trolig är typ Chris Pine. (Karlson hade något år tidigare gjort Walking Tall, en av de mer populära filmerna i denna speciella subgenre, med just Baker i huvudrollen.)

Daguerréotypes (Agnès Varda, 1976)

Daguerreotypes

Charmerande dokumentär gjord då Varda var mammaledig med sin son och mest höll sig hemma i Paris. Samtidigt pockade filmskapandet på, och resultatet är denna skildring av hennes älskade kvarter i Montparnasse – med Rue Daguerre som nav. Begränsningar i tekniken innebar att Varda bara kunde ta sig 90 meter från hemmet – så lång var hennes förlängningssladd – så fokus ligger på de handlare, butiksinnehavare och grannar hon kunde nå, och som utgör kvarterets själ, ett härligt myller av unga och gamla original, apotekare, slaktare, bagare och dragspelsförsäljare. Att se filmen i år, när rörelsefriheten har varit begränsad för många av oss, ger denna hyperlokala dokumentär en extra dimension.

Poto and Cabengo (Jean-Pierre Gorin, 1979)

Under en vistelse i USA trillade Jean-Pierre Gorin över en nyhetsartikel om två unga tvillingsystrar i San Diego som förbluffade läkare och forskare – de tycktes ha utvecklat ett eget språk som ingen vuxen eller annan utomstående kunde förstå. Gorin blev intresserad, kontaktade familjen, började filma flickorna, och resultatet är denna säregna dokumentär som tar sin utgångspunkt i systrarnas hittepåspråk men landar i något större. Gorin följer tvillingarnas utveckling, pratar med språkforskare och pedagoger, undersöker släktens tyskamerikanska bakgrund – men börjar snart zooma ut och diskutera saker som familjeliv, arv och miljö, den amerikanska drömmen och en hel del annat. Oändligt fascinerande och bitvis ganska deppigt. De unga tvillingarna, som är döpta till Grace och Virginia men som kallar varandra Poto och Cabengo, är supercharmiga.

Five Elements Ninjas (Chang Cheh, 1982)

Ninjas

Färgsprakande och fartfylld wuxia som i mångt och mycket förvaltar den stil som regissören Cheh utvecklade tillsammans med Venom Mob – filmbolaget Shaw Brothers mångsidiga »husband«, bestående av ett gäng supersynkade stuntmän, akrobater och kampsportare – i och med Five Deadly Venoms (1978). Handlingen är inte så mycket att orda om – ett gäng kung fu-typer måste besegra en massa ondskefulla ninjor – men filmen är ett utmärkt exempel på hur underhållande det kan bli när Shaw Brothers påkostade produktioner, Chehs visuella lösningar och Venom Mobs fullfjädrade artisteri samverkar.

Desperate Teenage Lovedolls (David Markey, 1984)

Oemotståndligt tidsdokument från ett rännstens-LA i början av 1980-talet – lågbudget-DYI-drama om ett par tjejer som rymmer hemifrån för att starta ett punkband. De får dock snart uppleva musikbranschens mörka sidor – som i denna drastiska värld inkluderar mördande konkurrens med andra band på värsta gängmanér. Så småningom kommer tjejerna i kontakt med med en sliskig manager som lovar guld och gröna skogar – men till vilket pris? Innehåller cameos och musik från stora delar av LA:s punk- och hardcorescen, och känns som en klockren double feature med Penelope Spheeris The Decline of Western Civilization (1981).

God's Country (Louis Malle, 1985)

Många är de icke-amerikanska filmare som under åren begett sig till USA och storögt tagit in Den Nya Världen och alla dess egenheter – och blivit så inspirerade att de bara måste göra film av sina upplevelser. Flera faller platt (My Blueberry Nights, någon?), andra lyckas behålla sin unika röst även i de nya omgivningarna (Kaurismäkis Leningrad Cowboys Go America, Wenders Paris, Texas). Och så har vi kameleonterna, som Louis Malle – evigt anpassningsbar i nya miljöer, respektfull mot genre och historia men också nyfiken på att testa nytt, hitta sin vinkel in i materialet. Kanske är det också därför som denna dokumentär om en liten ort på landsbygden i Minnesota är gjord med sådan omsorg och värme.

Hard Ticket to Hawaii (Andy Sidaris, 1987)

HardTicketHard Ticket to Hawaii är en sån där film som alltid dyker upp på folks kalkonlistor, och det var utifrån den kontexten jag kände till den – lustmördad på How Did This Get Made? och så vidare – men när det gick upp för mig att Andy Sidaris, regissören och manusförfattaren bakom filmen, gjort en hel serie med liknande rullar, från 1979 års Seven till 1998 års L.E.T.H.A.L. Ladies: Return to Savage Beach, insåg jag att jag var tvungen att se allihop (totalt ungefär ett dussin beroende på hur man räknar, Seven kan ses som ett genrep – bäst utöver Hawaii är nog Savage Beach (1989) och Hard Hunted (1993)). Och vilken helfestlig upplevelse det var! Otroligt underhållande b-action full av töntiga skämt, skrattretande actionsekvenser och lättklädda brudar med stora vapen. Ungefär 30 % Baywatch, 30 % Cannon, 40 % camp. Roligare än de flesta komedier. Visst är filmerna mest befolkade av storbystade bikinimodeller och hunkiga killar, och naturligtvis är skådespeleriet underbart uselt emellanåt, men det här är inga amatörproduktioner – Sidaris hade en lång bakgrund som TV-regissör innan han sjösatte sitt livsverk, och det mesta är snyggt filmat (på film!) i exotiska miljöer. The Room är det inte, och Sidaris är ingen Tommy Wiseau. Jag skulle på allvar vilja se någon som fortfarande är anhängare av auteurteorin ge sig på filmskaparen Sidaris och identifiera återkommande teman och scener. Eller varför inte göra en tredjevågen-feministisk analys av könsrollerna i filmerna? Varsågod för tipset, alla masterstuderande filmvetare där ute!

Time Indefinite (Ross McElwee, 1993)

McElwees anspråkslösa dokumentärer, i vilka han använder sig själv och sin familj som fond för grubblerier om livet och döden, är sett utifrån vår egocentrerade sociala mediersamtid inte formmässigt särskilt iögonfallande, men innehållet, McElwees torra men ärliga observationer, relationerna med släkt och vänner, är desto mer intressant. Når inte riktigt upp till mästerverket Sherman's March men väl värd att se. Känslomässigt är det här dessutom en mer mogen McElwee.

From the Journals of Jean Seberg (Mark Rappaport, 1995)

jeanseberg

Förträfflig dokumentärhybrid som inleds som en tämligen rättfram biografi om Jean Seberg, även om formen är ovanlig: Seberg spelas av Mary Beth Hurt (som inte är helt porträttlik men ändå lysande) och hon agerar själv berättare av sin egen livshistoria – bortom graven. Utifrån denna grundpremiss riffar sedan Rappaport – och »Seberg« – om filmens historia, kvinnors roller i Hollywood, det amerikanska samhället, franska regissörer, m m. Paralleller till Sebergs liv och karriär görs med exemplen Jane Fonda och Vanessa Redgrave. Fantastisk filmessäistik, varken fiktion eller dokumentär, med massor av intressanta observationer och insiktsfulla perspektiv. Och i centrum står Seberg, som i denna tolkning blir en stursk men till slut kuvad kvinna, som tar livet av sig vid 40 års ålder, manglad, utnyttjad och bortkastad av en grym och patriarkal industri. (Se också Rappaports besläktade Rock Hudson's Home Movies.)

Bubblare: Invisible Ghost (Joseph H. Lewis, 1941), You Were Never Lovelier (William A. Seiter, 1942), Hell's Half Acre (John H. Auer, 1954), New York Confidential (Russell Rouse, 1955), Mark of the Witch (Tom Moore, 1970), Fimpen (Bo Widerberg, 1974), Madhouse (Jim Clark, 1974), Gay USA (Arthur J. Bressan Jr., 1977), I Spit on Your Grave (Meir Zarchi, 1978), Barnförbjudet (Marie-Louise Ekman (då de Geer Bergenstråhle), 1979), The Horse Thief (Tian Zhuangzhuang, 1986), Scenes from the Class Struggle in Beverly Hills (Paul Bartel, 1989)

Mellan den 25 och 31 december utser vi allt det bästa från film- och tv-året som gått. Håll koll på senaste artiklarna via taggen Film- & tv-året 2020.

Just nu på TVdags

Kommentar

Relationsdramat Malcolm & Marie på Netflix – Rörande, enerverande & relevant

25 februari, 2021
Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

23 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alba August & Reco utklassar resten i Alla utom vi

21 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Är det årets vinnare vi har här? JA!

20 februari, 2021
Premiär

Eldfesten! Ny poddserie med Tordyveln flyger i skymningen-känsla

19 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Bright Eyes-duons The Stand-musik

14 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Dotter är oslagbar – eller?

13 februari, 2021
Recension

Psycho Goreman är en »splattrig« 1980-talshyllning för hela familjen!

10 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: WandaVision förnyar sitcomen

7 februari, 2021
Linus Fremin betygsätter & tippar

Melodifestivalen 2021: Starkt startfält – men allt handlar om Danny

6 februari, 2021
Recension

Biopremiär för Sound of Metal! Riz Ahmed brinner när oljudet tystnar

5 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Göteborgs filmfestival i vardagsrummet

31 januari, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel