TVdags-krönikan, 5 mars

Ice Storm på Cronulla Beach – nu kommer Puberty Blues säsong 2!

När den australiska litteraturens största teenage angst-roman från 1979, den protofeministiska och halvdokumentära Puberty Blues av Kathy Lette och Gabrielle Carey, blev film två år senare beklagade Kathy Lette att filmen (av förklarliga skäl, kan jag tycka) gjorde de rökande, sexuellt experimenterande 13-åringarna till 16-åringar samt att man tog bort några centrala beståndsdelar i storyn, bland annat missfall och abort.

Nu blev den Bruce Beresford-regisserade filmen ändå riktigt bra, med en genuin känsla av både ångestfyllt lyckojagande soldränkt förortsstrandliv, atmosfärisk på ungefär samma sätt som Richard Linklaters Dazed and Confused. Även om den också skar ner på den obskyra surfarslangen med kanske 90 procent.

Men framför allt är det vänskapen mellan de båda 15-åriga tjejerna jag blir smått knäckt av – där finns en värme som får tiden att nästan stanna.

När boken, och filmen, för knappt två år sedan slutligen också blev dramaserie för australiska Ten var det första jag noterade att en hel del av språket är restaurerat – jag noterade det förstås av det enkla skälet att dialogen är full av ord och uttryck jag inte hört tidigare. Jag blir överrumplad och förtjust bara av att höra ängsligt coola kids säga »rack off, moll« i stället för »fuck off, bitch«, och att gängse begrepp för »att pippa« (som det hette på sen 1970-tals-högstadiesvenska) är »to root«; och jag älskar hur Cronulla Beach-ungarna munhuggs med »the bankies«, de som tar sig till stranden från Bankstown inåt landet (alltihop är söderförorter till Sydney):
»You smell of freeway, are you from Bankstown?«
»Fat-arsed moll…«
»Westie Wog!«

Kanske är detta rentav den definitiva versionen av Puberty Blues, och i så fall är det mycket tack vare att bokens författare Kathy Lette själv är starkt delaktig i tillkomsten. Och inte bara har hon velat utnyttja dramaserieformatet till att återställa lite av bokens detaljmyller (man dricker billigt Coolibah Moselle-vin och röker bongar tillverkade av flaskorna från den australiska fruktjuicen Orchy) och socialpolitiska ämnestyngd, hon har lyckats med sina uttalade ambitioner att utveckla berättandet ytterligare en nivå även jämfört med boken.

Ty här ges dels även föräldrarna och lärarna själfyllda storylines i ett stort demografiskt pussel av känslodrabbande livsskildringar; dels är relationen mellan de två huvudpersonerna, bästa kompisarna Sue och Debbie (spelade av Brenna Harding och Ashleigh Cummings), utmejslad i både manus och regi till något av det finaste jag sett på temat ung vänskap.

Att just tjejer i 15-årsåldern (och inte de lite äldre killarna) är tydliga huvudpersoner som får sina inre liv ömsint gestaltade i en serie som samtidigt vågar vara 1970-talistiskt sexuellt explicit är i sig beundransvärt i dagens moralistiskt breddängsliga teveklimat. Men framför allt är det vänskapen dem emellan jag blir smått knäckt av – där finns en värme som får tiden att nästan stanna.

En av mina favoritscener från den första säsongen var i pilotavsnittet, när tjejerna en seg eftermiddag sitter i solstolar ute på altanen och småpratar, halv uttråkade, halvt pirriga av förväntningar – både inför kvällen och, känns det, inför vuxenlivet. Allt detta skildrat med en magisk regiminimalism, via en lätt improvisatorisk dialog men framför allt genom att kameran dröjer även i det ordlösa, zoomar in på minspel och reaktioner, och slutar i att växelklippa mellan tjejerna när de plötsligt börjar kommunicera blott genom korta, fnittriga, ordlösa falsettskrik.

Och den där plötsliga närvarokänslan i dialoger kan också uppstå mellan helt andra rollgestalter, tvärs över hela ensemblen. Som i en scen, som egentligen är avslutad i och med att tonårsdottern avfärdat mammans förslag att läsa något främmande språk, och lämnat köket för att gå till skolan. »I love Paris«, hör vi då plötsligt den tioåriga lillbrorsan säga bortifrån matsalen. Perspektivet flyttar till honom, i en egen värld med frukostdricka och serietidning, men som småsyskon nästan alltid gör så har han registrerat samtalet utifrån köket.
»Really?« ropar mamman roat, »snuck off there one night, did you?«, och sonen svarar:
»I’ve seen photos. I get the idea.«

Musiken är också fin i serien. Ledtemat är Dragons lokala superhit Are You Old Enough från 1978, och miljöljudet i säsong 1 täckte in allt från The Saints (I’m) Stranded till Minnie Rippertons Lovin’ You. Men mest gillade jag den lätt barnsliga trudelutt som ofta återkom i Sues och Debbies gemensamma scener, när de liksom är bortom vuxenvärlden och halvvägs mot det äldre tonårsgänget (som de drömmer om att få umgås med) – ett hurtigt, duttigt instrumentalt tema som låter tämligen exakt som Joe Hisaishis mest lekfulla tema i Miyazakes Min granne Totoro. Undrar om den fått hänga kvar till säsong 2? Jag älskar den just för att den är så barnslig, och liksom signalerar att Sue och Debbie, när de är helt sig själva och inte behandlas som »barn« i respektive familj, faktiskt ändå är, och älskar att vara, just naiva, lekfulla barn.

Vilket också gör kontrasterna – de vill ju kasta sig rakt in i en våldsamt mycket vuxnare värld med lika mycket skuggsidor som soläventyr – så mycket mer effektiva.

Visst var säsong 1 av Puberty Blues bitvis nästan såpalinjär och coming-of-age-arketypisk, men man ska inte låta sig luras av det lätta anslaget. Seriens poetiska och filmiska kvaliteter är verkligen värd en liknelse vid Ang Lees Ice Storm och jag undrar om jag någonsin varit lika peppad på en säsongspremiär av en ungdomsserie som jag är i dag.

Puberty Blues säsong 2 har premiär i kväll på Ten i Australien. Ingen svensk kanal har sänt säsong 1 ännu, men den finns i en fin australisk blu-ray-utgåva, spelbar i Sverige.

Just nu på TVdags

Intresseklubben Antecknar #74

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: A Perfect World & Midnight Cowboy

14 augusti, 2020
Nyhet

Disney+ öppnar för förbeställning

13 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Les demoiselles de Rochefort (1967)

11 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: bristande kommunikation & nakna normperfekta kroppar i Normala människor

9 augusti, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Blodet droppar i synd & skam-tyngda Miraklet

2 augusti, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: The Swimmer (1968)

28 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Grow tar dansk crime-tv tillbaka till täten

26 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Michaela Coels mästerverk I May Destroy You

19 juli, 2020
Podcast

Nytt avsnitt av Salong 3: Little Fugitive (1953)

14 juli, 2020
Tips

Underbart dålig stämning när Ziwe gisslar kollegor om rasism

13 juli, 2020
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Sandis skojdissningar av Gyles Brandreth i QI

12 juli, 2020
Tips

Damer i burar! Amy Sedaris i otippad hyllning av obskyr 60-talsrulle

7 juli, 2020

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel