Recension

HBO-premiär för lyxiga The Stand – fångar känslan av fukt & snusk

Betyg 4 av 5

Största skräcken med alla dessa King-filmatiseringar brukar ha med kvalitet att göra. Kommer filmen/serien motsvara den litterära förlagan? Dåliga erfarenheter gör det såklart extra rysligt. Det blir ju sällan mer än … okej. Det är som att en förbannelse läggs på projektet så fort kontrakten börjar skrivas. Inte den bästa förklaringen, men den enklaste. Allt annat blir så snårigt. Jag vet. Jag har ägnat år åt denna fråga. Lämnat existentiella problem som »vem är jag« därhän för att istället fokusera på varför Stephen Kings sidor sällan klarar klivet till frames. Med mer än 2:or i betyg.

Det finns fina exempel på lyckade King-filmatiseringar, som Stand By Me, The Shining och Carrie. Där regissören haft en vision som känts egen och ovidkommande bokens.

Kan det ha att göra med textens genetiska kod? Att filmerna ligger för nära? En slags inavel, som går hand i hand med bokstavstroende. Rädslan för att göra något eget. När respekten för grundmaterialet blir för stor vittrar byggets stomme. Det svajar. Liksom parallellen till Shakespeare. Den är kanske inte helt klockren, jag vet. Men vi kör. Filmatiseringar av Shakespeares verk kan inte göras som om de vore regisserade av Shakespeare. Ska det bli bra, måste det vara eget. Dyrkan och respekt går bort. Vilket inte innebär att man ska kissa på förlagan. Om man inte måste.

Det finns fina exempel på lyckade King-filmatiseringar, som Stand By Me, The Shining och Carrie. Där regissören haft en vision som känts egen och ovidkommande bokens. Vad hade hänt med Kubricks The Shining om man rest tillbaka i tiden och eldat upp Kings bok? Kubricks film hade fortfarande gått upp på bio. Ett löjligt experiment, som för det första inte går att utföra annat än i tanken, och för det andra säkert inte ens stämmer. Men det säger något om Kubricks The Shining. Och det säger något om Needful Things, Dreamcatcher, Pet Sematary, The Green Mile, Maximum Overdrive, med flera. Det säger också något om miniserier som Det och Pestens tid (1994). Framför allt kanske det säger något om alla dessa nästan-filmer. Filmer som älskas … och hatas. Som nästan har allt, men som retlig nog saboterar för sig själva genom att inte veta sin plats. Ska de slita sig loss från bokens bojor, eller sitta kvar i hens knä? Som Christine, Lida eller filmversionerna av Det.

Det kan vara en replik som klingar falskt, som bara fungerar i text, men som måste vara med för att det är en sådan darling. Det kan vara avsaknaden av nyanser. Stephen King beskriver till exempel ondska på ett storskaligt sätt. Långsamt dränerar han sina antagonister på godhet och stryper dem till läsarens stora glädje/fasa. I filmatiseringarna faller det ofta platt. Men ondska är inte platt.

Så hur förhåller sig då The Stand 2020 till ondska? Relativt platt tyvärr. Men det gör inte så mycket. Visserligen var det trettio år sedan jag läste boken och det kan hända att jag missar en del. Men The Stand är lyxig, spännande och fångar känslan som jag fick där i pojkrummet för en ung mans liv sedan. Känslan av fukt och snusk.

Långsamt dränerar han sina antagonister på godhet och stryper dem till läsarens stora glädje/fasa. I filmatiseringarna faller det ofta platt. Men ondska är inte platt.

Det är ett flertal historier som går in i varandra och karaktärerna är många. För er som inte känner till The Stand så handlar den om ett aggressivt virus som slår ut större delen av jordens befolkning. Jepps, trevlig timing. De som visar sig vara immuna dras till antingen det goda, Abagail Fremantle (Whoopi Goldberg) eller det onda, Randall Flagg (Alexander Skarsgård). Vi snackar alltså inre slitningar och demoner. Väldigt mycket Stephen King. Där det fatalistiska slår personligt ansvar och ondska och godhet slår sig blodiga i svart/vitt. Det är enkelt. Dock med bibliska ambitioner – boken ligger på cirka 800 sidor – som får en att ha visst överseende, även om övertydligheten ibland får en att sucka. Gud, Satan och allt det där tjafset. Ni vet.

The Stand har premiär på HBO Nordic i dag

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Vardagen med Tunna blå linjen

28 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Eric Saade gör en perfekt comeback

27 februari, 2021
Dokumentär

Så många magiska melodislingor i Bee Gees-dokun How Can You Mend a Broken Heart

27 februari, 2021
Kommentar

Relationsdramat Malcolm & Marie på Netflix – Rörande, enerverande & relevant

25 februari, 2021
Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

23 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Alba August & Reco utklassar resten i Alla utom vi

21 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Är det årets vinnare vi har här? JA!

20 februari, 2021
Premiär

Eldfesten! Ny poddserie med Tordyveln flyger i skymningen-känsla

19 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Bright Eyes-duons The Stand-musik

14 februari, 2021
Linus Fremin tippar & betygsätter

Melodifestivalen 2021: Dotter är oslagbar – eller?

13 februari, 2021
Recension

Psycho Goreman är en »splattrig« 1980-talshyllning för hela familjen!

10 februari, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: WandaVision förnyar sitcomen

7 februari, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel