Essä

Här är Ria Wägner – den första stora svenska tv-kändisen

Tillhör du dem som minns Ria Wägner? Då är du troligen i övre medelåldern, och minns henne kanske främst för den så kallade bakåtvinkningen, det vill säga hennes sätt att avsluta sina tv-program genom en vinkning bakåt. Men vem var hon egentligen, vad för sorts tv-program gjorde hon, och kan det finnas intresse för detta hos en yngre generation? I nedanstående text berättar jag mer om henne, och texten är uppdelad i två delar där läsaren själv kan välja sitt fokus. Först ger jag en kort översikt över hennes liv och gärning. I den andra delen av texten gör jag en djupdykning i några filminslag ur hennes produktion. Där hoppas jag kunna lyfta fram hennes speciella tv-estetik genom detaljbeskrivning och diskussion.

Del 1 – Ria Wägner, journalist och tv-producent

Det vore inte fel att säga att Ria Wägner föds in i journalistiken. Hon växer upp i huvudsak med sin mor, journalisten Ellen Rydelius, i Sverige och Italien. Hennes far, Harald Wägner, är också journalist (samt bror till författaren Elin Wägner) men förekommer mer sparsamt under hennes uppväxt. När Ria Wägner kommer till tv 1956 är hon drygt 40 år, har en fil.mag. och en bakgrund som journalist på radio och dagstidning, och som anställd på bokförlag. Under sitt liv lade hon bakom sig drygt 30 boktitlar i form av reseskildringar, kokböcker och översättningar, och satt även som redaktör för tidningen Idun, senare Vecko-Journalen. På tv kom hon att arbeta sammanlagt 20 år både som producent och programledare, och skapar mellan åren 1956 och 1966 samt 1970 och 1977 omkring 70 program, med titlar som Dan före dan före dopparedan och Kvällsvisit hos Ria.

Tv-serien »Hemma«

Framförallt verkar hon inom ramarna för den långlivade serien Hemma, ett timslångt magasinsprogram med inslag av filmer med olika tematik. Det första programmet visas i november 1956, och produceras inledningsvis av chefen för Hem- och familjeavdelningen på tv, Ingrid Samuelsson. Efter att Samuelsson sett Wägner agera husmor i en tidig provsändning av ett tv-program för husmödrar, föreslår hon för tv-ledningen att Wägner ska leda den nya serien Hemma. Detta föranleder en mindre strid bland tv-cheferna, då majoriteten av dessa menar att en kvinnlig programledare, för att ha »nödvändig framtoning« skulle vara ung, smärt och blond, medan Wägner i stället är medelålders, överviktig och mörkhårig (hennes egna ord). Det blir emellertid Wägner som ska komma att leda serien under alla år, och tv-medarbetarnas farhågor visar sig snart felställda. Wägner blir en stor publikfavorit, och programmet blir ett av de mest populära under lång tid. Som jämförelse kan nämnas att Ivar Ivre, chef för den sociala sektionen på tv, inför riksdagsvalet 1958 lät uppmana tv-tittarna att skicka in frågor till de politiska partierna. Man fick då in omkring 600 frågor, medan Wägner i en enskild tittartävling fick in omkring 2000 brev.

Wägners förmåga att förena minutiös perfektionism i planeringen med en naturlig och självklar framtoning i rutan har ofta påpekats. Hon skapar en informell miljö i studion med hjälp av sina egna privata ägodelar, köksredskap, tavlor, fotografier och möbler, vilket ger ett intryck av att det hela sker i Wägners eget hem.

Från och med hösten 1957 tar Wägner över produktionen och därmed kontrollen över innehåll och utformning. Förutom att vara programledaren som, med hennes egna ord, »hade rejäla nävar, var 180 cm lång och inte fnittrade på tilltal«, är det hon själv som utför alla uppgifter i samband med produktionerna. Hon planerar programmen, tar alla kontakter, gör alla förberedelser och, som hon nämner i en intervju, till och med diskar efteråt, om det hade varit matlagningsinslag. Wägners förmåga att förena minutiös perfektionism i planeringen med en naturlig och självklar framtoning i rutan har ofta påpekats. Hon skapar en informell miljö i studion med hjälp av sina egna privata ägodelar, köksredskap, tavlor, fotografier och möbler, vilket ger ett intryck av att det hela sker i Wägners eget hem. Inslagen förbereds alltid med stor noggrannhet, bland annat för att »gå fram« bättre i den svartvita tv-bilden, något som Wägner med tiden utvecklade till en smärre vetenskap. I sin självbiografi beskriver hon närmare de nödvändiga förbättringsåtgärderna i samband med ett Luciatåg. Den nordiska hudfärgen blev för blek, varför alla medverkande måste sminkas med brunkräm. Alla vita stearinljus och nattlinnen måste bytas ut mot »Isabellfärgade«, dvs ljust gulbruna, för att undvika att det vita »brändes ut« i bilden och skapade oskärpa.

Programmens utformning och innehåll

Programserien Hemma beskrivs, både i samtida nummer av tidskriften Röster i radio-TV och i litteraturen i övrigt, som ett magasin för hemmafruar. I ovannämnda intervju poängterar emellertid Wägner att det så kallat husmodersinriktade inte alls skulle betraktas som särskilt dominerande. Vid en genomgång av de avsnitt i serien som finns bevarade, kan jag konstatera att hennes kommentar är adekvat. Det är inte fråga om någon specifik »husmodersinriktning«, om man med det avser hushålls- respektive traditionellt kvinnoinriktade ämnesområden. Det förekommer visserligen klädtips och mode, matlagning, kost- och näringsråd, liksom exempelvis en detaljerad genomgång av gardinens historia.

Men kulturhistoriska inslag är lika vanliga med ingående skildringar av yrken, hantverk, äldre traditioner och lantliv, liksom om städers arkitektur och konstnärliga utsmyckning. Exempel på detta är inslaget om en blind korgmakare som skickligt framställer en korgstol inför våra ögon. Ett annat exempel är då vi får följa den komplicerade framställningen av spettekaka, utfört av ett äldre par hemma i sin stuga i skånska Veberöd. Wägner tillbringar med en filmfotograf och en elektriker en hel dag med detta äldre par, och dokumenterar i detalj det traditionella förfarandet. Wägner utvidgar de berörda ämnesområdena successivt till att handla om så vitt skilda ting som etruskisk konst, klassisk balett, ardennerhästar och honungsslungning. Wägner kunde även fördjupa sig i renodlad naturfilm. I ett inslag låter hon tittaren i extrem närbild, och i detalj, följa hur ett ägg kläcks, och en kyckling börjar sitt liv. Det är filmfotografen Bertil Danielsson, tidigare prisbelönad för sin film om viggen Viggo från 1955, som står bakom kameran.

Ett eget manifest

Varje program skulle, enligt Wägner själv, innehålla något praktiskt och något husmorsbetonat, något om vardagens flärd, något årstidsaktuellt, något kulturellt, något att skratta åt, något att lära av, och, sist men inte minst, något för själen. Detta helhetsperspektiv där det sinnliga, det estetiska är en dominerande utgångspunkt för existensen är det genomgående temat i Wägners programserie. Hon hade ett uttalat motiv, liknande ett manifest, bakom sina program som hon också gav uttryck för i ett flertal böcker, bland annat med orden »hela världen är en minneslund«. På baksidestexten på Käraste systrar, utgiven 1961, står hennes manifest att läsa, visserligen troligen sammanställt av en redaktör, men med ord hämtade ur boken:
»Käraste systrar« är en bok om livets lyckoämnen, en bok om barn och torpsomrar, om bländande vit tvätt som gungar i vinden, om de mogna smultronen vid vägkanten, doften av nybakat bröd, smaken av daggiga vinbär en tidig högsommarmorgon. Den är en bok för alla entusiastiska lyssnare landet runt som i tv och radio har lärt sig älska Ria Wägner för hennes förmåga att sprida trivsel och värme och uppskatta det irrationella i den mest jordbundna tillvaro, att i vardagens enahanda sysslor finna anknytningar till generationerna bakåt, till saga och äventyr, och allt det goda livet har att ge den som öppnar ögon och öron och är villig att ta emot.

Baksidestexten på ovannämnda bok framstår som ett koncentrat av vad hon väljer att skildra och gestalta i sina program, där sinnliga upplevelser såsom tvätt hängande på tork eller nybakat bröd lyfts fram som irrationella inslag i en jordbunden tillvaro, för att i vardagens sysslor kunna finna anknytningar till generationerna bakåt, för den som öppnar ögon och öron.

I nästa text – del 2 – har jag valt att gå in i detalj i två separata filminslag ur hennes digra produktion, i ett försök att visa på hennes unika estetik där några begrepp är centrala. Först och främst vill jag lyfta fram den anti-auktoritära pedagogik som präglar tonen i hennes program. Det är också i linje med det kvinnoperspektiv som Wägner anlägger, där hon framhäver enskilda kvinnors liv och verksamhet ur ett kulturhistoriskt perspektiv, där hantverkskunnande, traditioner och borttynande kunskap är ständigt återkommande. I en intervju benämner hon sig själv faktiskt såväl feminist som marxist. Hon är feminist i en specifik mening, påpekar hon, såsom värnare av det som det kvinnliga representerar. Förutom detta vill jag också, i det följande textavsnittet, belysa några andra centrala begrepp i hennes estetik, och det är betydelsen av uppmärksamhet och sinnlighet i förhållande till omvärlden och tillvaron.

Del 2 – Beskrivning och diskussion av två filminslag ur serien »Hemma«

Programmen i serien Hemma bestod alltså av omväxlande studiosändningar och filminslag, som var omkring 5–8 minuter långa. För att närmare lära känna hennes speciella estetik och berättarsätt ska jag göra en djupdykning i två av de filminslag hon gör, med början i ett besök i ett stenugnsbageri. Ria Wägners berättarröst anges med kursiv text.

Filminslag nr 1: ur »Hemma« sänt i maj 1958

Vi ser en storstadsvy och i förgrunden brutna hustak, tätt liggande, med skorstenar, ventiler och fönster i olika former. Avlägsen orkestermusik hörs, och Wägner börjar lågmält: Sedan generationer har man på detta bageri framställt en särskild eftertraktad brödkaka. Långt bortom taken skymtar vi havet, båtvarvet och enorma hamnkranar. Solen står lågt, det är gryning och disigt i luften. Kameran panorerar, och vi ser därefter snett underifrån i halvbild en brant backe omgiven av låga trähus i starka kontraster i den låga solen. Duvor pickar i rännstenen i den branta backen och luften är dammig. Husen kastar långa skuggor som delar upp den branta lilla gränden i ett randigt mönster.

Wägner: vi ska göra ett besök i ett stenugnsbageri där samma brödkaka har bakats i sjuttio år. Musiken ökar i kraft när kameran zoomar in på en brödbil, på vilken det står Juliakakan med sirlig skrivstil, och årtalet 1891. Wägner berättar att det är Julia Olsson som startade bageriet 1891, och att det nu är hennes ättlingar som håller elden i ugnen brinnande. Kameran gör en åkning och följer en ung man som skyndar från bilen in på en gård, nedför en liten trappa och in i bageriet som ligger lågt, strax under marknivå. Kameran följer med in, och Wägner berättar med lågmäld röst detaljer om brödbakets ingredienser, orkestermusiken hörs svagt. Kameran följer i närbilder allt som sker: olika träredskap omväxlande morgonsolens strålar in ovanifrån genom de högt belägna fönstren. Strålarna skapar tydliga ljusa linjer i dammet som virvlar allt långsammare när det närmar sig det mörkare stengolvet. Den raska, men alltjämt avlägsna orkestermusiken fortsätter.

Wägner talar nu om betydelsen av rätt vedsort för gräddningen, det måste vara: …tydliga lågor som ska smeka bröden och då krävs björkved som inte »smätter«, som det heter på orten. Så befinner vi oss, efter ett tvärt klipp, på den lilla gården strax utanför bageriets fönster, framför en brant och åldrad stentrappa, och ytterligare en ung man kommer springande nedför stentrappan och rakt mot kameran. Bakom mannen, ovanför stentrappan, hänger vita lakan på tork, och de rör sig i vinden och skapar en rörlig bild med solglimtar och reflexer som hoppar. Det här är sotar’n som kommer på besök… sedan urminnes tider råder ett gott förhållande mellan vitt och svart, bagare och sotare, eftersom det var bagaren som ständigt eldade. Mannen får en brödkaka ur handen från en kvinna genom ett lågt fönster.

Han äter upp den medan han skrattar och pratar med henne, vilket vi ser men inte hör. I ljudet är det i stället orkestermusiken som ökar i styrka, och ansiktet filmas i allt mer detaljerade närbilder. Avslutningsvis kysser de varandra på kinden, kvinnan och sotaren, och skiljs åt skrattande. Musiken avslutas medan sotaren ses skynda iväg.

Diskussion av filminslag nr 1: tradition och sinnlighet

Filmsekvenserna domineras av sinnliga uppenbarelser; en dammig gata, mjöliga händer, träredskap och bearbetade degklumpar. Tempo och rörelse betonas både i orkestermusiken, mannens skyndande, virvlande damm, virvlande mjöl starkt belyst av solsken i raka strålar, som skär genom luften i olika riktningar över både gatan och bageriet. I dessa ljuskontraster ser vi arbetande armar och händer, redskap som hastigt lyfts från krokar, fötter som rör sig snabbt över ett stengolv. Det sinnliga uttrycks i en starkt närvarande materialitet, och personernas ansikten skymtar endast i periferin, eller syns inte alls. Musikens avlägsenhet skapar en känsla av att situationen vi upplever i själva verket är perifer, och att centrum är någon annanstans. Den genomgående låga musikvolymen har en dämpande effekt på bildmontagets kvickare tempo, vilket sammanför ljud och bild till en helhet.

Den ständiga rörelsen, såväl i form av kameraåkningar och panoreringar som i musik, betonar en tidlöshet, ett pågående utan början eller slut. Människor förekommer ofta endast i bildernas utkanter, i ögonvrån, som förbiilande inslag i en värld som domineras av sinnliga gestalter, alla likvärdigt framställda: vägdamm, mjöl, ljussken och ljusstrålar, skuggor, degar, smörklumpar, lakan, och stora träredskap. Det är inte människan som är i fokus, utan det som omger henne: hantverket, arbetet, brödet, rörelsen, det vill säga de praktiker som genom generationsväxlingar förts vidare som traditioner.

I nästa inslag kommer vi att följa Wägner genom Stockholms innerstad, och vi hoppar in i promenaden efter programmets inledande sekvenser bland folkmassor i Kungsträdgården.

Filminslag nr 2 ur »Hemma«, sänt i maj 1959

Wägner tittar nedåt medan hon promenerar mot oss, och utgör genom sitt avvikande tempo och blickriktning ett centrum i helbilden, där alla andra rörelser riktas åt ett annat håll. Wägners röst, något släpig, liksom tveksam: Vi går alla och grubblar på våra problem… vi har så mycket problem. Kameran zoomar ut till stor helbild, där vi ser Wägner som en liten figur i mitten omringad av gatan med alla människor, trottoar, husfasader. Hon vänder sitt ansikte uppåt och tittar på fasaderna och riktar vår uppmärksamhet dit: …och så ser vi plötsligt tomtarna på järnkontoret… muskulösa lyktbärare av gjutjärn… det finns visst en del att titta på. Vi ser nu i närbild, snett underifrån, två grimaserande figurer i svart järn som håller upp lyktor på varsin sida av en stor port. Därefter intill en annan port en stenrelief av en kvinna som håller händerna över sina bröst, ansiktet är milt och lugnt. De respektive statyerna kontrasterar mot varandra genom att de förstnämnda lyktbärarna har ett mytologiskt förstärkt maskulint utseende medan den sistnämnda kvinnoskulpturen har ett mer realistiskt utförande: Såhär tänker sig Christian Eriksson att livet ser ut… Vi ser flera halvbilder på olika figurer och en tjur, alla huggna i relief i en stenfasad. Wägner: Milles har prytt fasaden på Enskilda Banken med metoper, där man känner igen hans uttrycksfulla ansikten och expressiva händer. I en rad närbilder syns stenreliefer av ansikten och händer. Efter ett plötsligt klipp syns i närbild en levande fisk som hänger och sprattlar i ett metspö, och i bakgrunden skymtar en kraftig stenbalustrad. Fisken dras upp av en gestalt, som vi endast anar i bildkanten. Kameran zoomar ut, varvid vi i bakgrunden ser KAK:s hus på Blasieholmen: Här finns karyatider som knäböjer och håller upp balkongerna, gudinnor i nischer och där ser jag små byster… här är en mongol, en arab, en indian och en neger.

Närbilder på dessa byster visas i den ordning hon nämner dem, och därefter ser vi i helbild stora palats med torn: Strandvägens borgar… Brukar inte ni gå omkring och titta närmare på de husen? Somliga av dem kommer kanske att försvinna. I närbild ses nu en levande kvinna i stark solbelysning. Hon är klädd i ljust huckle och förkläde, och hänger till hälften ut genom ett av de stora fönstren som hon putsar och tvättar. Vinden blåser i de vita gardinerna som böljar runt omkring henne. Kameran zoomar ut: Men då måste vi ju titta i tid… på de femtiofem sköna flickorna som bär buketter. I halvbild ses rader av statyer föreställande kvinnor bärande blombuketter: En av dem tittar här på Julius Kronbergs fris som finns på huset mittemot på Styrmansgatan… det är graffitti med vita amoriner som leker på svart botten… och på en av dem hittar man till och med Julius Kronbergs signatur. I halvbild syns svarta kvadratiska stenskivor på vilka vita amoriner leker, och därefter i halvbild en husfasad med en rad olika statyer: Den här borgen, den har dygder… Prudentia, Justitia, Fortitudo och Temperantia.

Medan hon långsamt nämner dygderna som statyerna representerar, ser vi i helbild snett från sidan en trottoar på vilken människor rör sig: ett litet barn går sakta framåt med en liten dockvagn, mammor och barnvagnar rör sig i olika riktningar längs Strandvägen. Kameravinklingen skapar ett intryck av att bilden endast visar en liten kil av gatan: Ibland stämmer barnvagnar träff på Strandvägen och mor och barn… ja de är helt obekymrade om att det sitter små barn uppe ovanför deras huvuden och läser i manuskript. I närbild ser vi ovanför en port en liten staty som föreställer ett barn som sitter och läser i en bok, och därefter följer ett antal närbilder på mindre statyer och reliefer föreställande barn i olika positioner: Det sitter många små barn på husen i Stockholm… det här är på Narvavägen där barnen leker med tallkottar och strån… och mitt emellan dem en staty på mor och barn som jag tycker uttrycker så mycket ömhet. Vi ser i närbild en staty föreställande en kvinna som håller ett barn i sina armar.

Efter ett klipp ser vi en gata i starkt solljus. I skarpa kontraster urskiljer vi, i halvbild snett bakifrån, silhuetterna av ett antal män som sopar gatan. Torrt damm och pappersskräp virvlar omkring. Därefter ser vi i en rad halvbilder ytterligare statyer i olika miljöer, medan Wägner berättar om dessa: I mitten av förra seklet kunde byggmästarna beställa karyatider och statyer till sina hus från Tyskland. Det kom kataloger och det var bara att välja… som såna här kraftfulla bärare eller skönbarmade sagoprinsessor. Den här grekiska flickan tittar ut mot Stureplan där trafiken brusar fram under henne… och när man står där och väntar på spårvagnen… varför kan man då inte titta lite uppåt mot rederiets stora hus där vita sjöjungfrur pryder? De är värda att titta närmare på… de är så vackert utformade och har så fina uttrycksfulla ansikten… ett hopp över gatan och där står Merkurius i guld, och jag tror han har sällskap av Diana… som svarta silhuetter mot himlen. Men…

Här avbryter hon sig, och vi ser nu en trafikspegel som återger en förvrängd gatukorsning med lastbilar, människor och affischer i bakgrunden, som vi anar i en diffus massa. En figur mitt i denna förvrängda spegelbild lösgör sig och då upptäcker vi att det är Wägner som går över gatan i trängsel och trafik: Ned på jorden igen, till Högbergsgatan på Söder, alldeles invid Katarina kyrka. Kameran zoomar ut från trafikspegeln och i en panorering ser vi Wägner promenera över gatan, till en trottoar och fram till en skylt: Där har Petra haft sin utställningslokal Lilla Paviljongen i flera år… men nu ska huset rivas och Petra har blivit uppsagd… det är så synd att man inte ska få sitta där och dricka kaffe på en van Gogh-stol och prata med Petra om hennes nästa utställning… och huset… det har en så naiv och rolig utsmyckning… det är amoriner och solkors. Vi ser i en helbild ett gatuhörn med en port och en liten trappa. Huset ser förfallet och gammalt ut. På trappan sitter en kvinna på huk, hennes ansikte är bortvänt. Wägner sitter på en låg stol på trottoaren, strax invid trappen, mitt emot henne. Mellan dem på trappen står en bricka med kaffekoppar. En liten hund ligger hopkrupen vid deras fötter. Solen står lågt, långa skuggor av förbipasserande människor och bilar skymtar. Kameran zoomar ut och fångar hela gatubilden. På ena husväggen, vid sidan av hörnporten, ser vi ett stort skyltfönster. I detta fönster ser vi mycket rörelse, men endast indirekt i form av diffusa spegelbilder och skuggor. De två kvinnorna sitter alldeles stilla, vända mot varandra. Vi ser inte om de talar. Den rörelse som pågått programmet igenom har stannat upp.

Diskussion av filminslag nr 2: Den kvinnliga flanören

Wägner är genom bildkompositionen genomgående placerad i ett sammanhang där hon
endast utgör en liten del. Hennes långsamma, flanerande rörelser kontrasterar mot
omgivningens skyndande. I detta anslag anar vi att det ska handla om ett uppstannande
moment, ett uppmärksammande i opposition mot ett framskyndande. Rörelsen går igen även i filmsekvensernas pendling fram och tillbaka mellan helhet och del, och vår uppmärksamhet väcks av att vi måste dra slutsatser av spelet mellan helhet och del. På det här sättet dras vi med på en promenad i stadsmiljö, där Wägner, flanören, uppmärksammar sig själv och därmed oss, på något som hela tiden funnits i hennes närmiljö, men som hon kanske inte varit medveten om tidigare. Ett par gånger i följd har vi fått skärpa uppmärksamheten, dels för att förstå kopplingen mellan närbilden på forsande vatten och Molins fontän i Kungsträdgården, dels för att förstå länken mellan den till en början okända kvinnan långt borta på en stenavsats och den för oss bekanta Wägner som vandrar närmare. Det som är i fokus för uppmärksamheten är materialiteter och människa i förhållande till varandra. Sten, vatten, statyer, byggnader, damm, grus och barnvagnar, i förhållande till människor.

Ria Wägner använde ofta i sina program flanören som en sorts protagonist eller persona.
Flanören är en av de identiteter som det moderna samhället framföder, och anknyter till de observationer författaren och filosofen Walter Benjamin gör under sitt kringflanerande i Paris, där han särskilt fokuserar på passagerna, det vill säga de galleriliknande promenadstråk som lockade folklivet till. Det som tilldrar sig Benjamins intresse i sitt Passagearbete är mötet mellan stadens klassiska kulturarv och den framväxande moderniteten, där passagerna blir metaforer för rörelsen mellan det gamla och det nya. Flanören kan sammanföra det individuella med det kollektiva, och på så vis knyta individen till storstaden. Därmed skapas en relation mellan individens personliga minnen och de minnen som är knutna till storstaden, delvis tack vare storstadens visualitet och vad det framkallar. Flanören blir då en förmedlande länk mellan ett då, ett nu och ett kommande.

Wägners flanör får just denna funktion men en kvinnlig sådan i motsats till den mer
konventionelle manlige flanörgestalten/luffarpersonligheten i litteratur eller film. Ett
sammanhang framträder där framförallt flickor och kvinnor är närvarande, gestaltade på olika
sätt, både i form av statyer och av reliefer, men lika ofta i form av levande människor som
befinner sig i ständig rörelse. Mellan dessa kvinnogestalter, levande eller statyer, råder en
frihet från inbördes ordning. De står i orörliga positioner, utför handlingar i rörelser, är unga eller gamla, de är av kött och blod eller av sten, de läser, är sagoprinsessor, grekiska gudinnor, fönsterputsare, lekande barn eller mödrar. Ibland nämner Wägner med sin eftertänksamma röst någon (konst)vetenskaplig term, eller konstnär i förbifarten, såsom Carl Milles, Christian Eriksson, karyatider och metoper. Det är dock inte främst för att instruera eller utbilda. I stället tycks hon i synnerhet vilja uppmärksamma oss på relationen mellan statyernas eviga liv och alla de gestalter som speglar ett mänskligt, tidsbestämt liv. Vi som kommer ut ur tunga portar, promenerar på gatorna, skjuter en dockvagn framför oss eller tvättar fönster. Vi finns alla i en samexistens, köttsliga människor i vardagen, arkaiska och mytologiska figurer, antiken och moderniteten i samma stund, på samma plats. Allt detta finns omkring oss, men man måste vara uppmärksam för att se det. Det tränger sig inte på. Tradition och modernitet, minnet av det förgångna och förväntan inför ett kommande finns samtidigt och utgör inga ömsesidiga motsägelser utan är komplementära, och det är detta som flanören Wägner pekar på.

Slutscenen med den förvrängda bilden i trafikspegeln, där vi ser Wägner lösgöra sig ur en massa och materialisera sig till utställningslokalen på Högbergsgatan, antyder förekomsten av två världar. Detta accentueras av den långa tagningen med de två sittande kvinnorna och den sovande hunden i gatuhörnet. Genom de förbiåkande skuggorna i skyltfönstret anar vi att det som vanligtvis är i centrum, uttryck för det moderna, nu är placerat i periferin. Det som skulle kunna betraktas som periferi är i stället förflyttat till centrum. En kärna av evighet antyds här, som anknyter till statyerna i sten. Här ställs flera verkligheter mot varandra, den ena kan vi se, den andra kan vi bara ana. Såväl fysiska kroppar som suddiga reflexer omgivna av rörelser och skuggor som är nära och avlägsna på samma gång, antyder att det förflutna och framtiden samtidigt är närvarande i nuet. Genom detta kan vår uppmärksamhet väckas: det kan finnas företeelser och ting i det fördolda som vi kan upptäcka om vi verkligen tittar, om vi verkligen är uppmärksamma.

Jag hoppas att jag genom denna text kan inspirera till vidare studier av denna förgrundsgestalt i svensk tv-historia. För den som vill fördjupa sig i källor med mera hänvisar jag gärna till min doktorsavhandling som kan laddas ned gratis på DIVA-portalen.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel