En av 10-talets bästa filmer på SVT i kväll

Fredagsfilmen: Maffig minimalism i Winter's Bone

Det börjar med att det hängs tvätt, vid en nedgången trästuga i amerikanska Ozark-bergen. Och på något sätt sätts det visuella temat redan där. Färgskalan och känslan filmen igenom är urtvättad, kallt blågråtonad, frostnupen. Kläderna måtte torka långsamt och vara stela när de plockas ner, man riktigt känner hur fingrarna domnar av att lyfta och hänga dem.

Och kläderna som hänger där är bruksplagg, slitna och enkla, utan krusiduller och inte till för att behaga. Detsamma gäller för Winter’s Bone i berättande och i dialog – Debra Graniks indie-auteur-filmatisering av en roman av Daniel Woodrell. Det serveras inget mer än vad som behövs och ibland knappt ens det.

Tittaren blir ett av Rees småsyskon, som blir medsläpad i ena handen för att inga alternativ finns, men som inte riktigt vet vad som händer utan får gissa bäst det går.

Och det är helt fantastiskt. Filmen äter sig utan åthävor in i huvudet och själen. Det är intressant att det kvarvarande intrycket från en film som handlar om stora svåra ting, som mellan varven är intensiv och obehaglig, är att den är så lågmäld och minimalistisk.

Dialogen är sparsmakad. Det pratas ganska lite. Och det förklaras underbart lite. Vi får ingen proxy-figur som får ställa frågorna vi undrar, vi får inga förklaringar eller sammanfattningar eller flashbacks. Alla som möts vet vad som gäller, vad som har hänt, och behöver inte tala om det mer – varför skulle de göra det? Saker är som det är och det är bara att gilla läget. Det är inte ens ödesmättat, ett ord som annars lätt skulle kunna användas; det är vad det är. So it goes, som Vonnegut skulle säga.

Alla interagerar med en ordfattig karghet som skulle göra en norrlänning stolt. Vi har bara att förhålla oss till det lilla de säger, som är minsta möjliga, och till vissa små antydningar, några detaljer som… kanske skvallrar, kanske inte. Det är som att släppas ner mitt i en dröm, men utan det allvetande som ibland följer med. Eller kanske är det som att vi är ett av Rees småsyskon, som blir medsläpad i ena handen för att inga alternativ finns, men som inte riktigt vet vad som händer utan får gissa bäst det går.

Vi får göra vårt bästa för att försöka fylla i luckorna, eller acceptera att vi är ovetande och oförstående, vilket ger Winter’s Bone dess avväpnande trovärdighet.

Ensemblen imponerar med Jennifer Lawrence i spetsen som Ree – hon gör verkligen det mesta av det hon fått. Med små medel förmedlar hon skickligt ett slags resignerad desperation, eller kanske en desperat resignation, som mellan varven slår över i både uppgivenhet och ilska, utan att höja rösten mer än några få gånger.

Jag vill egentligen väldigt gärna skriva om ett otal intressanta vändningar, om detaljer och scener och vad de innebär för helheten, men jag kan inte med att förstöra ett så laddat intrigbygge för er som fortfarande inte sett denna moderna klassiker.

Men en lösryckt replik vill jag citera, för den spoilar ingenting men säger en del om diskrepansen mellan filmens äkthetskänsla och den air av hipsterism som omgav när den kom; det är Ree som säger detta till sin lillebror:

»Man ska inte be om det som borde erbjudas.«

När jag såg filmen för första gången, på filmbolagets förhandsvisning inför biopremiären i december 2011, anordnades en glöggbjudning efteråt där det delades det ut små svarta mössor som det stod Winter’s Bone på. De var i hipstermodell som knappt ens täckte öronen. Det blev nästan ironiskt – vi borde ju ha fått varsin kopia av Rees mönsterstickade tjocka mössa i stället. Hon hade inte haft någon nytta av en liten svart hätta i syntet, hade bara tittat avmätt och ointresserat på den, och – om hennes bror var i närheten – sagt något om mössor som inte tjänar det enda syfte en mössa borde ha.

Winter's Bone (2010) visas på SVT2 i kväll kl 22:15.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel