Premiärrecension

Dramaserien om O.J. Simpson-fallet blir för samtidssnaskigt i Ryan Murphys händer

När dokumentärfilmaren Errol Morris nyligen fick frågan om varför true crime-genren tycks vara så omåttligt populär var hans svar lika enkelt som klarsynt: »However you want to describe it: the whodunit; the mystery of what really happened«, mordgåtan, eller mysteriet med vad som egentligen hände. Samma premiss som den senaste månaden förvandlat fallet med Steven Avery från lokaltidningsstoff till globalt samtalsämne och samma spänning som nu fått producentnestorn Ryan Murphy att göra unken kiosk-tv av fallet med O.J. Simpson.

Och Morris borde veta vad han talar om. 1988 revolutionerade han genren med dokumentärfilmen The Thin Blue Line om dödsdömde Randall Adams och hans eventuella skyldighet för mordet på Robert Wood. En film som på ett lysande vis plockade isär ett brottsfall för att, bit för bit, undersöka hur allt hängde samman, eller framför allt inte hängde samman.

Det är svårt att föreställa sig ett tydligare sätt att redan i seriens första avsnitt arbeta in ett kittlande kändisglimmer förankrat i samtiden än att direkt anspela på Kim Kardashian.

The Thin Blue Line kritiserades egentligen bara för två saker. Dels på ett akademiskt plan, där den av vissa beskrevs som en dokumentär som svepte in sig i postmodernismens svajiga mantel utan att slutändan leva upp till den postmoderna idévärldens förhållande till sanning och historia. Och dels utifrån Morris användning av dramatiserade rekonstruktioner där vittnens beskrivningar av händelseförlopp iscensattes och förändrades beroende på vem som berättade. Ett sätt att grumla vattnen menade vissa, att styra tittaren mot slutsatser Morris redan dragit. 

Den senare kritiken känns igen även i dagens diskussioner om true crime-genrens inneboende problem. Exempelvis sneglade fjolårssuccén The Jinx en hel del på The Thin Blue Line med rekonstruktioner som skildrade vad bevisning och vittnen berättade. Men där Morris lät sina rekonstruktioner understryka sanningens bräckliga byggstenar genom att visa olika variationer beroende på vem som berättade vad lät i stället The Jinx fixerade scener visa färdiga versioner hur Robert Dursts brott »egentligen« kan ha gått till. Det var ett grepp som tillsammans vissa tvivelaktiga dramaturgiska val gjorde att en annars ypperlig dokumentärserie kändes något unken, åtminstone etiskt förvirrande, och snaskig.

Och kanske öppnade The Jinx även upp dammarna för något än värre. När man tittar på nya kriminaldramat American Crime Story känns det onekligen så.

Ryan Murphy har gjort det till en utarbetad metod att hitta en väg till dramat genom det billiga och det överdramatiserade. En blandning mellan råhet och camp. Det började redan 2003 med Nip/Tuck, en serie om två plastikkirurger där berättelser om Miamis bättre bemedlade blev ett verktyg för att berätta om kantrade relationer, mänsklig destruktivitet och den amerikanska drömmens skeva ideal. Därefter följde Glee och ensäsongaren The New Normal om ödsligheten, kylan och skönheten i olika former av utanförskap. Inte minst Glee blev Murphys magnum opus och vann både tittares och kritikers hjärtan genom att förvandla high school till ett å ena sidan hänsynslöst slagfält av intriger och såpaliknande berättelser och å den andra höja kapprummets parior till ungdomens verkliga hjältar. Att alltsammans bäddades in i musikaluttryckets sockersöta och tillrättalagda estetik var ingen tillfällighet, snarare en renodling av Murphys metod att blanda allvar med det cyniskt glättiga.

Detta går igen även i The People v. O.J. Simpson: American Crime Story. När Cuba Gooding Jr i rollen som O.J. Simpson under seriens första avsnitt riktar en pistol mot sitt huvud och hotar med att ta sitt liv är det en scen som tjänar två syften: Det ena är att rent dramaturgiskt porträttera en desperation, en fördjupning i Simpsons plågade rollfigur inför insikten att hans liv är på väg att rämna. Det andra, mer problematiska syftet, handlar om hur Ryan Murphy – tillsammans med manusförfattarna Scott Alexander och Larry Karaszewski – vill saluföra sin version av O.J. Simpson-fallet med kändisglamour från i dag, 20 år senare.

Mitt emot Cuba Gooding Jr ser vi David Schwimmer i birollen som Simpsons vän och advokat Rob Kardashian. Inför åsynen av O.J. med en pistol mot sin tinning utbrister Kardashian paniskt: »Please, this is where my daughter sleeps«, och »do not kill yourself in Kimmy's room!«

»Ta inte livet av dig i Kimmys rum.«

Det är svårt att föreställa sig ett tydligare sätt att redan i seriens första avsnitt arbeta in ett kittlande kändisglimmer förankrat i samtiden än att direkt anspela på Kim Kardashian.

Greppet är samtidigt helt i linje med hur vi kommit att känna Ryan Murphys utpräglade tv-berättande. Att komma åt dramat via de snaskiga detaljerna. Seriens första avsnitt igenom strösslas liknande spekulativa scener. O.J. Simpson säger och gör saker, omöjliga att verifiera, i enrum med sin advokat Robert Shapiro (perfekt spelad av en sliskig John Travolta). Mordoffret Nicole Brown Simpson begravs med öppen kista, trots att kistan under den verkliga begravningen var stängd, bara för att O.J. ensam ska kunna stå framför Nicoles kropp medan åskådarna viskar bakom honom. Vissa saker må vara sanna, andra saker fabuleras ihop helt och hållet. I Murphy, Alexander och Karaszwskis version är det tydligt att vad som faktiskt skedde är irrelevant.

I en intervju berättade nyligen åklagaren i fallet, Marcia Clark, om hur smärtsamt låter henne genomlida historien på nytt. Det är tydligt hur serien är gjord för en kändishungrande true crime-publik snarare än för att ge röst åt de faktiskt inblandade. Underhållning baserad på faktiska brottsmål är problematiskt i grunden. Med denna serie blir den effekten dubbel när man kryddar en oerhört tragisk händelse med nutidens stjärnglans för att öka insatserna för oss som tittar. När hela serien dessutom öppnas med bilder på poliserna som misshandlar Rodney King 1991 och upploppen som följde när fyra av poliserna friades är det i första hand ett cyniskt kalkylerande grepp för att ingjuta serien med en laddad dramatisk kontext, och i andra hand en dramaturgisk upptakt till Simpson-försvarets teorier om att polismyndigheten konspirerade mot Simpson på grund av hans hudfärg.

The People v. O.J. Simpson: American Crime Story är en serie som är helt och hållet ointresserad av bitarna – av att plocka isär ett brottsmål och undersöka hur saker hänger samman. Den uppehåller sig i stället helt och hållet vid en mosaisk spektakulär helhet, vid bilder och referenser som appellerar till vår sämsta fascination för våld och brott. Alltsammans skevt sammansatt för att tillfredsställa vår samtids lystna blick. Det är ett berättarspråk där detaljerna inte tjänar till att nyansera eller berätta utan till att bjuda tittaren på så mycket snask att man till slut vill kräkas hallonbåtar över hela true crime-genren. 

Errol Morris framhäver hur vi fascineras av att försöka förstå »the mystery of what really happened«. Inför The People v. O.J. Simpson: American Crime Story känns det nästan inte längre som att han har rätt. Att vi kanske har lämnat det som »faktiskt« hände bakom oss. Kanske är det samtida true crime-dramat mer fokuserat på att uttolka vad som »borde« ha hänt utifrån vår trånande, samtida blick. Vilka kittlande detaljer vi skulle ha velat se, så här med facit i hand. Kanske vill vi helt enkelt underhållas av det förflutnas mörker i det vackra ljuset av ett samtidens spektakel. American Crime Story tycks åtminstone hoppas på det.

The People v. O.J. Simpson: American Crime Story har svensk premiär på SVT den 6 mars under titeln Fallet O.J. Simpson.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel