Essä

Dramakungen David Bowie – en av västvärldens största skådespelare!

Hoax (på svenska: bluff eller skämt) är ett sätt att lura lyssnaren/mottagaren att tro att något osant är sant. I engelskan används ordet hoax i muntliga konversationer bland annat för att definiera en bluff som blivit så vida spridd att den blivit en myt. [Wikipedia]

Som han sjunger i sitt sista framträdande, videon och sången Lazarus: »I've got drama, can't be stolen/Everybody knows me now.« Först nu kan vi förstå vidden av detta drama.

»It’s not a hoax«, kände sig publicisten Steve Martin tvungen att skriva när han officiellt gick ut och bekräftade att artisten David Bowie stilla insomnat häromveckan. Det var en antingen mycket medveten eller lycklig slump till referens. Velvet Goldmine (1998), den inofficiella musikalfilmen om Bowie och glamrockens kändisälvor i början av 1970-talet, inleds nämligen med ett simulerat dödsfall. Personan Maxwell Demon aka Brian Slade (Jonathan Rhys Meyers) blir skjuten i bröstet under ett scenframträdande. Det är ett suggestivt arrangerat scenario. Sångarens silverdräkt sitter som klistrad mot kroppen, sminket får honom att se ut som något från barocken och den böljande kravatten av plymer ger gestalten en aura av yttre rymden. Ett skott avfyras i lokalen. Rockvarelsen faller mot scengolvet och blir liggandes i ett snöfall av fjäderdun som sakta ringlar ner från taket. Rött blod pumpar ut ur silverkroppen och befläckar de oskuldsfullt vita fjädrarna som i en opera. Mordet är en bluff. Eller rättare sagt, ett pr-trick. En flykt ur en gyllene bur för en artist som fängslats i bilden av sig själv. Det hela avslöjas. Tidningsrubriker och stenhård mediabevakning följer. Löpsedlar om teaterhändelsen ställs ut på gatorna i ett sjaskigt 1970-talsland som liknar England. Rubriken lyder: »It's a hoax!«

Det hela är förstås en enda lång radda referenser till Bowies glamrock-persona Ziggy Stardust, vars uppgång och fall var väl planerat och genomfört som medial teater. Om än inte lika monstruöst utfört som i filmen Velvet Goldmine där en journalist (spelad av en skör Christian Bale) rotar i sitt eget och den förmodat döde artisten Brian Slades privata arkiv bara för att ställas öga mot öga med sig själv som ung och sexuellt sökande. Ty Mr Slade gillar inte att se sig om över axeln. Det visar sig snart att denne kulturella kameleont har lurat allmänheten ännu en gång genom ett förvandlingsnummer som gett honom huvudrollen i den nya tid – ett fiktivt 1984 – som tillber en ny sekulariserad treenighet: pengar, varumärken och konservativ politik. Samt en frisyr som är märkbart lik Donald Trumps.

Det går att argumentera för att David Bowie – Jareth the Goblin King inräknad –  faktiskt var en av västvärldens största skådespelare i ett av populärkulturens mest spektakulära performanceverk.

Såväl före som efter Bowies bortgång skrevs kilometervis med text om hur han gick vidare efter att ha tagit livet av Ziggy. Hur han konstruerade nya soundtrack till nya bilder av sig själv på ett löpande band som rullade parallellt med vår tid. Hur Bowies bleka hy blev till en projektorduk att låta gestaltningar av västvärldens sena 1900-tal spela över. Hedonism och desillusion i Los Angeles efter det att flower-power-rörelsen ruttnat; Nihilism i skuggan av Berlinmurens sökljus som delade världen i två; Materialism, konservatism och smygande fascism i resterna efter muren. Att gestalta hela epoker är ingen lätt sak. Men det gjorde han, på bästa sändningstid. Det går således att argumentera för att Bowie (Jareth the Goblin King inräknad), faktiskt var en av västvärldens största skådespelare i ett av populärkulturens mest spektakulära performanceverk. Hans spelstil på vita duken påminde om den hos Frank Sinatra eller James Dean vars styrka kom av att de alltid låg så nära sin egen unika utstrålning som möjligt. Filmskådespeleri var dock bara en av många beståndsdelar i Bowies färgsprakande teaterspektakel. Merparten av hans skådespeleri utspelade sig istället på en större arena än film och teater kunde utgöra tillsammans. Det vill säga den massmediala scenen. Det är ett livsverk vars fulla vingbredd har kommit att bli synlig först nu, i vår digitaliserade Youtube-tid. Det är ingen slump. David Bowie var tidig med att inse att de stora och små berättelserna om honom själv och hans tid skulle komma att skildras i fragment, genom många olika medier. Att nya tekniker, kommunikationsled och teorier skulle omkullkasta det linjära berättandet och lämna efter sig små trådar som journalister och fans nu sammanfogar till en större helhet i en framtid där allt finns tillgängligt i etern, samtidigt. Ju större artist desto fler skivomslag, inspelningar, tidningsrubriker, radioframträdanden, tryckta intervjuer och framförallt rörliga bilder och gestaltningar som får nytt liv när döden lanseras som ett faktum. Ren medialogik och ett perfekt upplägg för storskalig konst för en megaloman och genialisk multimedia-konstnär.

Så när hans död nu plötsligt summerar livsverket ställer sig allting på sin spetsklack. Alla Bowies planeter står i linje över oss och formar en enda väldig himlakropp med ringar runt. Det vi fick se i medierna de senaste veckorna var själva blixten som slog ner i Frankensteins monster och gav det liv efter döden. Bowie har förvandlats till ett sprakande collageverk av episka proportioner. En postmodern Odyssé med Bowie som manusförfattare, regissör, musiker och skådespelare i en egenhändigt skapad myt om sitt eget artisteri. Det är en historisk och banbrytande berättelse i ljud och bild. Precis som han sjunger i sitt sista framträdande, videon och sången Lazarus: »I've got drama, can't be stolen/Everybody knows me now.« Först nu kan vi förstå vidden av detta drama. Till exempel är det från och med nu ett obestridligt faktum att han var en strålande scenskådespelare också i traditionell bemärkelse eftersom alla äntligen kan se, höra och läsa om hans bejublade debut på Broadway 1980 då han knockade publiken med att övertygande spela den vanställde elefantmannen utan smink eller andra tillbehör annat än en käpp. Genom kroppskontroll, mimik och röstschema skapar han en bild av en utsatt, isolerad och skör individ som går igen i alla hans skapelser och lever vidare i hjärnorna på oss som följer. Till och med New Yorks mest uppnästa teaterrecensenter bugade redan vid Broadwaypremiären:

Mer finlir finns gömt i den mytomspunna och nästan helt försvunna brittiska TV-produktionen av Bertolt Brechts Baal i vilken Bowie spelade huvudrollen och dessutom spelade in ett soundtrack som finns på Spotify.

Ja. Det kan ge en kreativ människa svåra komplex av att inse vad det är Bowie egentligen åstadkommit. Särskilt som livsverket inte slutar där det brukar – utan tvärtom vitaliserades och fick verkligt djup och betydelse först i döden. Det är knappt att slutet är tragiskt eftersom det är så vackert. Men det är kanske en slags återgång till de gamla tragediernas strävan efter att ge publiken insikter om såväl huvudrollen som sig själva och världen. Eller så är det något så ovanligt som någonting nytt – men i form av något uråldrigt. En dödsrit, ett pyramidbygge och en återuppståndelse. Redan »dokumentärfilmen« om Bowies mest destruktiva Soul-period Cracked Actor (1974) som naturligtvis inleds med tillverkningen av en dödsmask, tycks vara en sorts medveten sammanfattning inför förestående död.

Filmens konstruktion verkar medvetet planera för en evighet som då var nära förestående på grund av Bowie, eller hans personas, skörlevnad. Det är en spöklik film. Spretigt berättad i fragment som styckats i likhet med Bowies sätt att klippa sönder textrader för att skapa nya. Scenerna i baksätet på limousiner som färdas genom ödsliga urbana och ökenliknande landskap talar sitt tydliga språk om rockstjärnan som vår tids starkaste symbol för den moderna människans isolering inuti industrialismen. Det är en film i vilken en tillsynes dödsmärkt artist har agerat curator i klipprummet och skapat en utställning om sitt tidiga konstnärliga liv. Mot slutet får vi se en återblick där Ziggy Stardust sjunger Jaques Brel's dödsmässa till chanson My Death (I Scott Walkers mäktiga tappning) inför en ung och drabbad publik som redan då sörjde Ziggys stundande natt. Mer oroväckande blir den sången nu när vi har facit i hand. Särkilt när den framförs i en tv-sändning i mitten av 1990-talet. En period då David Bowie tycks ha kastat av sig sina uttalat komponerade persona och närmat sig sin egen:

Det blir liksom tydligt att Bowie inte gjort annat än dött och återuppstått genom hela sin karriär. Och i ljuset eller mörkret från hans senaste avsked så ser hela den där karriären faktiskt ut som en enda lång generalrepetition inför det som komma skulle. För när hans sista förvandlingsnummer till sist fullbordades så steg David Bowies svarta stjärna i zenit medan alla skära stjärnor satt fast i cementen på Hollywood Boulevard. Glamorösare än påven och hemligare än Garbo uppgick han medvetet i maskinen inför en publik av en magnitud som ingen skådespelare någonsin vågat drömma om. Och naturligtvis sammanfaller hans död med vår tids övergång från det analoga till det digitala, det lokala till det globala. En epok som genom teknologins nya verkligheter med stor sannolikhet kommer att infria den romantiska idén om att konst och vetenskap kan slå en brygga mellan liv och död. Vad det kostade att genomföra som portalverk var en autentisk gestaltning av den köttsliga döden. David Bowie betalade priset. Nu kan han uppstå i nya former. Förnyad och vital. Evigt ung och evigt gammal i ett extraordinärt hologram. Det är därför symptomatiskt att han lät den magnifike skådespelaren Michael C Hall (DexterSix Feet Under) gestalta honom i tv-framförandet av avskedslåten Lazarus ur den aktuella teaterpjäsen med samma namn. Det vi ser i klippet från Stephen Colberts studio nedan är alltså Bowie som metafysik, en mörk materia som använder en hel skådespelare som mask. Och det är framförallt ett analogt farväl till en annan tid, ett spöke i maskinen:

Det i sammanhanget referenstyngda året 1984 kom David Bowie fram till följande slutsats om sitt artisteri i tidningen NME: »You can only use me as a form of reference!« Han säger det genom att referera till en anekdot om den gamle stumfilmskomikern Harry Langdon som enligt någon skarpsinnig hjärna enbart träder fram och blir synlig jämsides med dem och det som pågick omkring honom. Självklara skyltningar som Hollywood, Buster Keaton och Charlie Chaplin alltså. 1984 har någon sagt detsamma om Bowie, att han bara blir synlig som en form av referens till en tid och människorna i den. Bowie menar att det nog är väldigt sant. Åtminstone gillar han formuleringen. Och trettio år senare är det verkligen så, på ett helt nytt plan. Ingen fysisk massa konstituerar längre artisten David Bowie. Han är elektrifierad och befriad, som Prometheus. Han existerar bara som referens till sin egen skapelse. Som Dr Frankenstein och hans monster. Och hans mobiltelefon ligger kvar någonstans här nere – uråldrig och förlegad i sitt eget uttryck likt en runsten över postmodernitetens ekokammare. För Bowies död är en början på en ny populärkulturell tid. Den första utan den första generationen »ungdomar« (fyrtiotalisterna ) vid ratten. Det är en värld där det icke autentiska har blivit autentiskt. En masskultur där pop, pengar, politik, teknik, konst och liv inte längre går att skilja åt. En förvandlingens tidevarv där bluffen blivit sann och där Bowies okomplicerade sätt att förhålla sig till sina många persona inte skiljer sig nämnvärt från vilket Instagram-konto som helst. En begreppsapparat som Bowie i allra högsta grad varit delaktig i att bygga, läs under rubriken: I was born a brand, och ställ dig sedan frågan som Bowie själv alltid ställer och alltid kommer att ställa i rollen som visionären och uppfinnaren Nikola Tesla i The Prestige (2006):

»Have you considered the cost of such a machine?«

Läs våra andra texter om David Bowie.

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel