Filmfredag på TVdags

Biopremiär: Splittrat och osammanhängande i Fantastic Four-rebooten

Få saker eggar filmvärlden som löftet om en ordentlig flopp. Ett av de senaste årens tydligaste exempel är zombiefilmen World War Z med Brad Pitt i spetsen. Efter att Pitts eget produktionsbolag, Plan B, legat i budkrig om filmrättigheterna till Max Brooks litterära förlaga plöjde man nämligen ner över 170 miljoner dollar i projektet bara för att se en enorm konflikt ta form mellan Pitt och regissören Marc Forster. Slutet skrevs om, ytterligare miljoner pumpades in för att finansera omfattande omfilmningar (vissa uppgifter gör gällande att slutnotan landade på runt 400 miljoner dollar) och vad som skulle bli början på en ny zombiefranchise såg plötsligt ut att ha förvandlats till ett gigantiskt haveri. 

En rad olika tidningar och publikationer satte sig snabbt på läktaren tillsammans med otaliga olyckskorpar till fans och förutspådde en av de största flopparna i filmhistorien. I en artikel i Vanity Fair berättades bland annat om hur filmen börjat som ett begränsat projekt för att sedan »förvandlas till ett monster«.

Liknande tongångar ekar just nu världen över i samband med premiären av rebooten av superhjältefranchisen Fantastic Four. Regissören Josh Trank har beskrivits som oförutsägbar och inkompetent i arbetet med filmen, filmens producenter har strängt övervakat omfilmningar och i franchisens bagage finns redan två floppar – Fantastic Four från 2005 och Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer från 2007.

Så utbredd är idén att årets Fantastic Four kommer att gå back att vissa till och med ser en eventuell flopp som något positivt. Att ett ekonomiskt nederlag i längden skulle kunna medföra att 20th Century Fox lämnar över filmrättigheterna till Marvel som därmed är fria att foga in Fantastic Four i sitt expanderande filmunversium.

Filmens största styrka finns i ett mittparti fyllt av rädsla, hopplöshet och en tonsäkert ungdomlig känsla av vilsenhet.

Och visst märks det tydligt att filmen gjorts med lite för många personers åsikter i åtanke. Fantastic Four är till stor del hafsig, präglad av osäkerhet och ofta rätt osammanhängande. Berättelsen känns igen. Fyra unga vetenskapspersoner – Reed Richards, Ben Grimm och syskonen Johnny och Sue Storm – får superkrafter efter en olycka, denna gång i samband med att de teleporterar sig till en annan dimension istället för att, som i originalet, träffas av kosmisk strålning under ett uppdrag i rymden.

Har man ens ett uns av förkunskap förstår man givetvis vartåt historien barkar samma sekund som karaktärsnamnet Victor von Doom yppas. (Har man ingen förkunskap alls kan man nog ändå räkna ut vad som är på väg att hända när en äregirig, cynisk figur med efternamnet Doom reser in i en ny dimension fylld av främmande energi.) Att Dr. Doom i sin fulla uppenbarelse mer påminner om en brun, vakuumförpackad avokado än den den Robin Hood-klädda skurken med pansarhud som syns i serietidningarna är talande för hur filmen vill ta berättelsen om Fantastic Four i en ny, smutsigare riktning. Det är en ton som fungerar smärtsamt dåligt i vissa avseenden, Dr. Dooms uppenbarelse och Fantasic Four-medlemmen Johnny Storms förflutna som street car-förare (vad som helst för en malplacerad biljakt) för att nämna två exempel, men otroligt bra i framförallt ett avseende: tonårsångest.

I kölvattnen på den olycka som förvandlar våra fyra huvudpersoner till superhjältar följer nämligen ett kortare mittparti fyllt av rädsla, hopplöshet och en tonsäkert ungdomlig känsla av vilsenhet. Där finns onekligen filmens största styrka och där märks även ett uns av den form Josh Trank visade upp med regidebuten Chronicle. Det är samtidigt en del av handlingen som filmen ser till att få fort överstökad till förmån för en halvhjärtad final i form av den slutgiltiga konfrontationen med Dr. Doom.

Det svänger med andra ord snabbt i Fantastic Four. Trots att filmen bara är dryga 90 minuter hinner handlingen med ett antal tidshopp, en tunn sidointrig om den amerikanska militärens intresse för våra fyra hjältar och ett halvhjärtat träningsmontage som är tänkt att visa oss hur superkrafter förvandlat osäkerhet till styrka. Det övergripande intrycket kan sammanfattas i ett ord, splittrat.

World War Z trotsade till slut domedagsprofetiorna och blev en av 2013 års största bioframgångar. Det känns ytterst osäkert på Fantastic Four är kapabel till en liknande bedrift. Det är synd, för med en tydligare riktning och en känslomässig konsekvens hade Fantastic Four kunnat bli precis det inslag av allvar som serietidningsfilmen behöver just nu. Istället lär den förpassas till skadeglada parenteser i olyckskorparnas årssummeringar.

Fantastic Four har biopremiär i dag.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel