Häglunds Topp 10

Bäst i tv-världen just nu: En ny Walter White är här! Och Fargo är nya Breaking Bad?

1. Fargo (FX/HBO Nordic)
Slutsekunderna i slutscenen i veckans avsnitt, Buridan’s Ass, när Martin Freeman drog upp sin distanserade deadpan-stirrblick i ett diaboliskt leende, piskade ner rysningar längs ryggraden. Här har vi sett denne socialt plågade, halvt imbecillt undergivne toffel-antihjälte jagas av polis och yrkesmördare och maffiagorillor och diktatorisk hustru och överlägsen brorsa, och förletts att tro att han inte vill annat än att på något mirakulöst sätt slippa undan och kunna glida tillbaka ner i sin vardagsanonyma håla av icke-liv… och så är det motsatsen som till slut får honom att le: försåtligheten, kriminaliteten, det iskallt asociala, elaka, destruktiva uppsåtet.
Lester Nygaard är ju Walter White all over again!
Det är, helt enkelt, inte Billy Bob Thorntons ironi-svärtat Coen-inspirerade torped som är den mest skräckinjagande psykopaten här utan Martin Freemans lesser-than-life-halvfigur som reser sig till ett monster ur sin egen mesighet.
Och jag älskade subtiliteten i det avgörande steget över klippkanten – när Lester hade planterat behån i brorsans vapenskåp och därefter fått syn på familjefotot på väggen, och vi trodde att åsynen av den lilla brorsonen kanske fått honom att besinna sig när han öppnade skåpet igen… men, nejdå, betydligt värre, betydligt svartare än så…
Och Oliver Platt – vilken fenomenal trestegsraket han varit inom drama-tv de senaste åren, från Huff till The Big C och vidare till vad som faktiskt verkligen har karaktären, styrkan och kreativiteten att, åtminstone den här säsongen ut, kännas som ett nytt Breaking Bad.

Det är inte Billy Bob Thorntons ironi-svärtat Coen-inspirerade torped som är den mest skräckinjagande psykopaten här utan Martin Freemans lesser-than-life-halvfigur som reser sig till ett monster ur sin egen mesighet.

2. Louie (FX)
Verkligen unikt starkt just nu. Formen i sig är fantastisk med vardagsfilmiskt nya vågen-drama i sitcom-format, uppdelat i två »kapitel« varje vecka. Denna veckas dubbelavsnitt fokuserade dels på Louies totalt obalanserade kärleksliv (först på knä för en ungersk kvinna han knappt kan prata med, sedan menlös pianomassaker – och vilken rörande nollställning inför hemvändande Pamela), men framför allt på den yngre av döttrarna, tioåriga Jane. Jag har haft rätt svårt för hans barn, men älskade därför denna djupdykning i Louies föräldraskap desto mer. Tidigare har jag liksom sett Jane – superintelligent men med viss adhd- eller autismstörningsproblematik – med hennes ansträngda lärares ögon, nu fick jag identifiera mig med Louies faderskärlek på allvar. Vilken underbart udda tjej!

3. Mad Men (AMC/Kanal 9 Play)
Som vanligt så oerhört mångfacetterad i sitt historieberättande – psykologiskt, sociologiskt, emotionellt, politiskt – men har inte den här säsongen inneburit ett nytt lyft för det rent reklambranschiga? Jag älskar Burger Chef-pitchen, så läckert spännande att följa – den första, lyckade interndragningen; hur Peggy känner att hennes idé är »befläckad« och omöjlig så fort Don föreslagit ett alternativt spår, trots att hon inser att det inte heller funkar; och hur de sedan börjar om tillsammans. Ser fram emot Lous reaktion på mötet med Burger Chef!

4. The Good Wife (CBS/TV4)
Storartad säsongsfinal som verkligen överraskade i fråga om den stora mergerfrågan. Ni läste väl Daniels och Linus samtal om avsnittet här tidigare i veckan?

5. Happy Valley (BBC)
Detta fascinerande nordengelska kidnappningsdrama bara fortsätter och fortsätter att överraska. En liten detalj jag tänkt på, men som betyder så mycket för tonen i serien, är regin under dialoger: hur skådespelarna tycks få arbeta mer med ouppmärksamhet än vad man brukar se, och hur denna inte alls betyder något. Vanligtvis anmodas man som tv-tittare tolka ouppmärksamhet från den lyssnande parten i en dramadialog, typ en bortvänd blick, som tecken på något – här känns det mer som en psykologisk iakttagelse. Exempel från veckans avsnitt: när Catherine berättar för sin närmaste överordnade om fynden i huset och chefen bara fortsätter med sitt pappersarbete… men, visar det sig snart, han har ju inte alls någon dold agenda med det utan reagerar sedan både empatiskt och professionellt. Två avsnitt kvar.

6. The Americans (FX)
Stark, spännande upplösning på Jared-problemet följdes av en Paige-rysare som lär bli föremål för en central konflikt framöver… Ännu ett ypperligt avsnitt i tv-årets hittills mest imponerande säsongsuppryckning.

7. 24 (Fox/Viaplay)
Damn it! Nu är den rätta känslan tillbaka på allvar. Veckans avsnitt, det fjärde, var 24 i klassisk form – raktigenom uppbyggt på den typiska korsklippningsdynamiken där klaustrofobisk thrilleraction balanseras mot en lugn, lite instängd miljö där dialogen dallrar av ödestyngd väntan.

8. Black Box (ABC)
Amy Holden Jones blev känd för Mystic Pizza men har knappt jobbat alls de senaste 15 åren. I gengäld känns det som om hon gått och burit på detta ganska länge – en sorts neuropsykiatri-House med många snygga berättargrepp, ett fantastiskt jazz-soundtrack av Olivier och Clare Manchon, ett hjärtskärande överspel av Kelly Reilly som är smart och modigt tänkt och genomfört, en utmärkt balans mellan längre båge och procedural samt en för att vara USA-tv ovanligt nyanserad diskussion om psykisk sjukdom kontra normalitet och medicinering. Andra kritiker är skeptiska men i min hjärna kopplas alla dessa beståndsdelar ihop till en gnistrande unik, vacker skapelse. Jag är  nyfiken på Amy Holden Jones just nu – hennes långa frånvaro, och att det är just detta hon valt att komma tillbaka med.

 9. Arvingarna (DR/SVT)
Jag hatar nog alla rollgestalter i denna finkultursåpa… men älskar att följa dem via briljanta rollinsatser och regissören Pernilla Augusts stadiga regi. Veckans avsnitt var rent advokatseriedrama och frågetecknen är stora – vad ska hända med huset? Jag hoppas på museum. Ja, just det, Gro hatar jag ju inte. Min favorit. Men hennes norska gallerist och älskare, fy fasen vilken slipprig representant för Kulturmannen.

10. From Dusk till Dawn (Netflix)
Det här är märkligt; förra veckans avsnitt förföll egentligen till rena tv-spelet i två parallellplottar, ändå älskade jag det. Inte bara för att det var ekvilibristiskt spännande och svängigt utan mest för att det – mycket mer än tv-spel, när allt kom till kritan – blev ett smart och kreativt upplägg inför den här veckans säsongsfinal. Gecko-brödernas bisarra labyrint-heist, utifrån den återuppspelade barndomstragedin, var toppen; zombie-Scott slöt cirkeln i familjedramat och ytterst öppnade sig ett aztek-vampyr-maktkrig på högsta nivå inför säsong 2.

Just nu på TVdags

Nyhet

Ursäkta röran, TVdags bygger om!

19 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Line of Duty-sträckkollen på SVT Play

16 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Kevin Bacon & 1990-talskänslan i City on a Hill

9 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel