Krönika

100 år av sensation & illusion – TVdags hyllar Orson Welles

Kära ni, inte kan vi väl lämna 2015 utan att lyfta ett skvalpande glas för legenden Orson Welles!?

Om han hade fått fortsätta leva sitt liv i köttet skulle ju filmgiganternas filmgigant ha fyllt hundra i år. I stället rullade hans väldiga kropp i golvet och dog hemma i Hollywood i oktober 1985 efter ett vidlyftigt och extraordinärt konstnärsliv så storartat att det till slut inte ens kunde rymmas i hans ständigt tilltagande kroppshydda.

Utan Orson inget Stjärnornas krig på din biograf. Utan Orson inget Fargo i din tv. Utan Orson inget This American life i ditt öra.

Åh, nej! Inte ännu en text om en frossande gubbe som stämplat ut med genihatten på sned, tänker ni. Och visst, för all del. Så kan det se ut på håll. Men ingenting med Orson Welles var någonsin vad det såg ut att vara. Vi måste titta noga nu när myten överskuggar verken. Hans kometkarriär innebar inte någon given succé och hans missförstådda sista år var i själva verket lysande visionära… Eller vänta lite nu! Är också detta som jag skriver en efterkonstruktion, ännu ett bländverk som illusionernas mästare får mig att utföra?

Svårt att avgöra. Ty allt i Orsons fantastiska värld kan vändas ut och in. Från det lilla men ack så förbryllande påståendet att han använde lösnäsa i det klassiska Hollywoodgenombrottet Citizen Kane till hans moderna meta-mockumentary-mästerverk F for Fake som fläker ut filmkonstens alla hemligheter till allmän beskådan och samtidigt fördunklar dem.

Det enda vi med säkerhet kan säga om Orson Welles är att varken film, teater eller tv hade sett ut som de gör i dag utan honom. Det är ingen liten sak. Det här är Orsons värld och vi andra bara lever den. Elektrifieringen av hans grandiosa person och talang möjliggjordes av ny teknik och en för Amerika ovanligt frikostig kulturpolitik som satsade på konstnärlig kvalitet i ny skrud. Det unga teaterässet Orson blev så den den nya underhållningsindustrins wiz kid genom de nya massmedierna. Först radioteater och sedan film. I båda grenar lånade han friskt från journalfilmen och nyhetsvärldens estetik och speglade på så vis hur nyhetsinslag och dokumentation manipuleras till propaganda. När andra galna gubbar använde massmediala medel till krigföring och förtryck blev han ett boy wonder genom att fullkomligt använda dem till att skapa subversivt skrämmande, tankeväckande och ball konst i största möjliga skala. Han var också den som på riktigt vågade blanda in svåra ämnen och konstnärlig precision i genrefilmens Hollywood.

Hans morsa var suffragett och hans farsa var uppfinnare. Själv var han en skicklig illusionist och en extremt begåvad skådespelare, regissör, skribent och manusförfattare. Radikal och fåfäng, intellektuell konstnär och kommersiellt gångbar underhållare. Ett levande bevis på att en kan vara både och – eller allt på en och samma gång. Bara en Orson Welles hade mage att hyra en ambulans som tog honom genom New York-trafiken till CBS för att riva av lite kommersiell radioteater som drog in pengar till nästa teaterprojekt som han sen genast for tillbaka till – i samma ambulans. (Det fanns ingen lag som sa att han var tvungen att vara sjuk för att få åka i en ambulans.) Samma växelbruk fick han skit för många år senare när han för eget maskineri drog i gång de första amerikanska independent-filmproduktionerna genom att finansiera dem med intäkter från skådespeleri i reklamfilmer. Dag som natt höll Welles på med sitt arbete. Mycket av det har bara skymtat dagens ljus, exempelvis hans kommande film The Other Side of the Wind, eller hans insatser för att luckra upp filmkonstens stela sexuella normer.

Vem skrämde skiten ur halva USA genom att sända H.G. Wells rymdattack War of the Worlds som en nyhetssändning? Orson! Vem såg till att svarta skådespelare fick maximal och medborgerlig uppmärksamhet på den amerikanska teaterscenen mitt i 1930-talets uttalat strukturella rasism? Orson! Vem kämpade för att en kommersiell filmstjärna som Rita Hayworth fick uttrycka sig konstnärligt i en svår och subversiv roll i ett ytligt och misogynt 1940-tals-Hollywood? Orson! Vem vågade ifrågasätta tidningsmagnaternas monopol på information redan i informationsålderns gryning genom att att göra världens mest omtalade regidebut? Orson!

Det är också uppenbart att han tidigt förstod att tv-mediets flexibilitet skulle komma att ta filmens plats i folkets hjärtan. Precis som filmen en gång stal folket från teatern. Ändå kunde han inte släppa hoppet om filmens möjligheter. Förälskad i filmen, som han själv sa sig vara. Trots det hann han förstås vara med och förnya även tv-formatet: Roasta Frank Sinatra, bokstavligen trolla fram saker i direktsändning, ta emot Hollywoods Oscars-gunst efter år i europeisk exil etc. etc. Det kommer att ta ytterligare 100 år innan vi kan ta till oss vidden av allt det han gjorde för de dramatiska konsterna. Och så här i Messias-tider är det på sin plats att låta en stjärna skina på sin himmel. För Orson Welles räddade oss verkligen från allt som är tråkigt och konservativt i tillvaron genom att strängt klippa bort sådant ur sina filmer, pjäser och ur sitt eget liv. I dess ställe stoppade han in både Shakespeare och äventyrsromaner. Andra tog efter och våra liv blev lite, lite roligare.

Utan Orson inget Stjärnornas krig på din biograf. Utan Orson inget Fargo i din tv. Utan Orson inget This American life i ditt öra. Nu spökar han överallt i vår tid som Hamlets döda farsa i väntan på att bli sedd, bara för att få fortsätta blåsa dunster i våra ögon så att vi måste vända på huvudet när trollkarlen gör ännu ett trick. Nej, än har vi inte sett det sista av Orson Welles. Det kan vi vara säkra på. Så skål på dig gamle Orson, underbara skapare och förförare! Du gav oss din aptit på livet. Du var aldrig tråkig. Det var julafton varje dag och sensation året om!

Här har ni fyra hårda tv-paket med Orson i huvudrollen som sig själv. God jul!

Orson gör sitt livs roll som sig själv efter att att ha skrämt slag på nationen

Orson Welles målar ett självporträtt i ord & bild

Orson roastar Frank Sinatra

F for Fake

Just nu på TVdags

Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: The Handmaid's Tale reser sig igen

2 maj, 2021
Intresseklubben Antecknar #79

Nytt avsnitt av TVdags filmpodd: Terminator-sviten

1 maj, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Svärfar svävar fritt i Tumba-dokun

25 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Tortyrporr & rasism i kontroversiella Them

18 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Avancerade soc-thrillern Snöänglar

11 april, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Brittisk deppattack med Line of Duty & Unforgotten

4 april, 2021
Recension

Bert ligger kanske inte rätt i tiden – men han är fortfarande kul

1 april, 2021
Sverigepremiärer

Paramount+: Two Weeks to Live är bra – Everyone Is Doing Great är bättre

29 mars, 2021
Nyhet

Dags för Paramount+ att dra igång – men Apple får förtur

24 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolista

Bäst i tv-världen just nu: Jägarna vs Exit – svensk triumf, norskt fiasko

21 mars, 2021
Hyllning

I morgon är en annan dag – tack för allt Christer!

14 mars, 2021
Söndagskrönikan med veckolistor

Bäst i tv-världen just nu: Var »4 Blocks« den bästa gängkrimserien som gjorts?

14 mars, 2021

Sagt om oss

Gör som tusentals andra!

Följ oss på Twitter och gilla oss på Facebook!

Nästa artikel