Scorseses Jesus på SVT

Långfredagsfilmen: Dialekter på vift i Kristi sista frestelse

Publicerad 18 april, 2014

Under en påskhelg är det svårt att undvika rekommendera åtminstone en film om Jesus, och eftersom SVT slår till med Martin Scorseses kontroversiella Kristi sista frestelse på Långfredagen, samtidigt som andra kanaler stoltserar med kvalitetsunderhållning i stil med Eragon, Twilight och Forrest Gump, känns saken biff (även om nämnda filmer också har sin beskärda del av Kristusfigurer). Om man nu tvunget måste kolla på film en dag som denna, vill säga. Annat var det när jag växte upp och varken tv eller radio fick stå på under Långfredagen, och det roligaste vi ägnade oss åt var att stirra in i en vägg!

Jag är särskilt förtjust i sekvensen när Jesus går ut i öknen och frestas av Satan – det är inte varje dag man hör en orm prata, och med Barbara Hersheys röst dessutom.

Förutom att vara det givna valet en dag som denna är dessutom Kristi sista frestelse riktigt bra. Jag såg den faktiskt för första gången bara för ett tag sedan. Som ännu inte riktigt filmfrälst tonåring fattade jag nämligen inte varför Scorsese skulle göra en film om något så tråkigt som Jesus när han kunde göra fler filmer om manliga män som skjuter varandra på bakgator i New York, och när jag väl förstod varför hade Kristi sista frestelse liksom försvunnit ur mitt medvetna, och dök inte upp igen förrän för något år sedan då jag bestämde mig för att äntligen täppa till en av mina få kvarstående luckor i Scorsese-filmografin.

Kristi sista frestelse är en lång, vacker, grubblande film som saknar den typ av episk patina som många andra bibelskildringar har, den pamp som basunerar ut hög budget och flådig produktion. Den är betydligt mer lågmält producerad, mer intim, och jag antar att det är därför den kommer närmare människan Jesus, som spelas av en utmärkt Willem Dafoe. Jag är särskilt förtjust i sekvensen när Jesus går ut i öknen och frestas av Satan – det är inte varje dag man hör en orm prata, och med Barbara Hersheys röst dessutom.

Samtidigt var det två saker jag inte kunde släppa när jag såg filmen. Det ena är frågan om huruvida Scorsese och kompani under inspelningen ägnade en tanke åt Life of Brian. Det känns som det vore omöjligt att inte göra det, bara några år efter Monty Pythons Jesusfilm. Hur gick snacket i kaffepauserna? Drog man många skämt om People's Front of Judea och akvedukter?

Det andra är hur Judeen i filmen plötsligt tycks befolkat av folk från Brooklyn och Little Italy. Det är ganska befriande (men orsakar också viss dissonans) att Scorsese verkar låtit folk snacka ungefär som de gör mest, utan en massa dialektträning. Så vi hör nästan ingen neutral engelska, ingen teaterbrittiska eller ens hittepå-mellanöstern-accenter. Istället knallar Victor Argo, Harvey Keitel och andra New York-gubbar omkring i fotsida dräkter och snackar som vore de på väg till Vinny's på Mott Street för att hämta ett paket åt sin lokala Don.

Nu var det inte detta som upprörda kristna protesterade mot när filmen hade premiär 1988. Om några språkpedagoger också beklagade sig är oklart, men skribenter som Joe Queenan har i efterhand tagit upp just Kristi sista frestelse som ett bra exempel på en film med förskräckliga dialekter.

Kristi sista frestelse visas på SVT2 i kväll kl 22:45.

  kommentarer
TVdags-krönikan, 18 april

När ska tv-seriemakare lära sig googla?

Publicerad 18 april, 2014

Om mobiltelefonen ställt till det för dagens manusförfattare – det är ju knepigare att skapa intriger i en värld där ovisshet i de allra flesta situationer kan lösas med ett mobilsamtal – så har googlandet fått motsatt effekt och blivit ett hjälpmedel.

Eller kanske oftare en kontraproduktiv genväg, för manusförfattare och regissörer.

Det googlas ju något alldeles infernaliskt i filmer och tv-dramaserier sedan ett flertal år tillbaka.

Men i och med detta har ett gigantiskt systemfel uppstått.

Jag har aldrig sett en skådespelare som googlar efter något livsviktigt behöva klicka sig vidare till sidan 2 bland träffarna.

I verkligheten, när man googlar, hamnar man ofta snett, får felträffar, kommer in på galna blindspår. På film och tv händer detta aldrig. Manusförfattarnas fiktiva Google ger alltid korrekt information. Om inte allra överst på träfflistan så alltid på första träffsidan. Jag har aldrig sett en skådespelare som googlar efter något livsviktigt behöva klicka sig vidare till sidan 2 bland träffarna.

Ett av de absolut fånigaste exemplen på detta – på hur precis allt på träfflistan handlar om exakt det rollfiguren googlat på, och ingenting annat – fick vi i ITV-miniserien Undeniable tidigare i veckan.

En medelålders väletablerad läkare blir plötsligt anklagad av en kvinna för att ha mördat hennes mamma 23 år tidigare. När han på kvällen bildgooglar på hennes ytterst generiska namn, »Jane Philips«, får han bara foton på just denna kvinna, och dessutom med hela spektrat av livssituationer på de översta tre bildträffraderna…

Skärmavbild 2014-04-16 kl. 12.22.28Ja, ni ser det häpnadsväckande exakta träffresultatet på bilden här ovan. Och här till höger ser ni hur det ser ut om man bildgooglar »Jane Philips« i verkligheten…

Miniserien i sig var typiskt ITV-roande. Storbritanniens svar på TV4-deckare, liksom; mycket mer kvalitet i skådespel och regi än i Morden i Sandhamn, men lika psykologiskt och storymässigt populistisk – allt utmålat med för bred pensel. Men det mesta kan jag förstå. Ska man berätta den här typen av snyftigt braskande brottsofferstory på bara 2 x 45 minuter med reklaminslag varje kvart hamnar man i beprövade grepp.

Det är bara Google-scenen som lämnar mig famlande efter förklaring. Ett tv-produktionsteam måste, på plats, se hur fånigt detta blir. Hur svårt hade det varit att åtminstone addera ett par sökparametrar, kvinnans hemort i alla fall, eller ännu hellre låtit läkarens bildsökning ske på Facebook?

  kommentarer
24x24: TVdags rotar i textarkiven, del 7

Inför 24-rebooten: Pappa Buchanan och tonårsdotter Chloe

Publicerad 18 april, 2014

Inför nypremiären av 24 har vi en serie med 24 dagliga arkivtexter ursprungligen publicerade på Weirdscience.se, förlagan till TVdags. Vi kör dem i kronologisk ordning, från säsong 4 och fram till slutomdömena om sista säsongen. Dagens text är från WS den 27 april 2006.
24 gör saker man aldrig sett serien göra tidigare. Och då menar jag inte bara den här bisarra, nya anarkin som får intrigen att kantra mot ödesnycker i stället för mot en djävulskt genomjobbad terrorist-masterplan, eller den dramatiska dödssiffran på CTU, nej, det jag faktiskt gör störst ögon åt är alla dessa små, små saker en hängiven 24-fan kan hetsa upp sig över: som när Jack Bauer hällde upp en whisky.

buchananEller som nu senast, när Chloe på flykt satte upp en tillfällig sambandscentral hemma i suspenderade Bill Buchanans mexitegelvilla:

»Din hem-pc får duga, men den är patetisk«, snäser hon, och sedan, medan Chloe börjar kommunicera med Jack nånstans därute, börjar Buchanan koppla om sladdarna till sin plasma-teve i bokhyllan, för att få en större skärm än den hans patetiska pc kunde erbjuda.

Han ser precis ut som hennes pappa, och hon som hans lynniga tonårsdotter.
 xChloe gör livsviktigt jobb för rikets säkerhet samtidigt som hennes chef drar om en DVI-kabel bakom teven...sånt ger mig rysningar.

24: Live Another Day (24 säsong 9) sänds exklusivt på Viaplay i Sverige med start den 6 maj, ett dygn efter USA-premiären.

  kommentarer
Mer

Senaste