Gotham till C More – ljudet av ”The BRAAMS” är startskottet

Nya Batman-serien Gotham till Sverige tätt inpå USA-sändningarna

Publicerad 20 augusti, 2014

»BRAAAAAAAM!!!«

Det började för ett par år sedan. Plötsligt var det som att varenda jädra filmtrailer med läskiga monster hade exakt samma dramatiska musiktutande. Nu är jag helt instrument-illiterat, men kan det vara något slags… horn? Basun? Elektroniskt framkallat random brölljud? Ute på djupt vatten här.

Elysium, World War Z, Star Trek: Into Darkness,  Prometheus, Pacific Rim… alla har de samma TUUUUT i sitt trailersoundtrack. Om du mot förmodan inte förstått vad jag menar efter min excellenta förklaring lyssna på spellistan här!

Showrunnern Bruno Heller har betonat flera gånger att det är ett fristående Batman-universum vi kommer att få möta.

Den har tutmusiken har i alla fall helt onomatopoetiskt fått namnet »The BRAAMS« (tutet låter ju  alltså »braaaaaaaaam«!) och skapades enligt blogglänken ursprungligen av Hans Zimmer för Christopher Nolans Inception. (Fast TVdags chefredaktör Kjell hintar under arbetet med denna text om att ljudidén snarare föddes i Michael Giacchinos soundtrack till Lost flera år tidigare.)

I trailern för den nya serien Gotham, ett slags prequel till Batman, möter vi återigen The BRAAMS. Inte en slump, visst vill de framkalla känslan av det Nolanska  berömda eftertraktade mörkret:

Ser ju väldigt bra ut! Filmiskt. Hoppas bara att inte alla klipp är ur en påkostad pilot och resten skit, man har ju blivit lurad förr.

Gotham ska stå på helt egna ben. Showrunnern Bruno Heller (Rome, The Mentalist) har betonat flera gånger att det är ett fristående Batman-universum vi kommer få möta. Den ska till exempel inte ha något med den Batman/Bruce Wayne som Ben Affleck kommer spela i Zack Snyders kommande Man of Steel 2.

Det känns ganska skönt – jag är själv helt förlorad i hela S.H.I.E.L.D/Captain America/Avengers-härvan med sina eviga blinkningar, gästspel och hopblandningar av intrig.

Tonen och utseendet (inspirerat av 1970-talets New York) på serien ska påminna om Nolans Batmanvärld, även om Nolan själv inte kommer ha något direkt med produktionen att göra.

(Hade det inte varit sjukt kul om de i stället sagt »vi inspirerades av den skojiga «POW!»-serien från 1960-talet med Adam West?  Mycket mindre förutsägbart! «Vi ville göra en ljus version”!)

Huvudpersonen är den unge poliskommissarien Gordon, som i Gotham City för en ojämn kamp mot allehanda skurkar. Ett av brotten han stöter på är mordet på paret Wayne – deras unge, traumatiserade son Bruce är vittne och ende överlevande… Ah ni hajar. Gotham utspelar sig alltså innan caper och krystade fladdermusmetaforer. Heller har sagt att han tycker superhjältar och superskurkar blir helt ointressanta så fort de får masken på.

Karaktärsbeskrivningarna låter lite väl larvigt amerikanskt hjältehårdkokta (ursäkta svengelskan men vill ha med vissa amerikanska uttryck):

»James Gordon, en idealistisk rookie för Gothams City Police Department Homicide Squad, en före detta «college football star» och krigshjälte«.  Alfred Pennyworth beskrivs som en »tough-as-nails ex-marine«.

Va? Det är inte den Alfred jag känner och älskar. Före detta marinsoldat? Han ska ju vara en brittisk gentleman! (Dock omöjligt att någonsin tänka på Alfred igen utan att höra Rob Brydons och Steve Coogans Michael Caine-imitationer »with the broken down voice« i The Trip).

Det glädjer mig att det faktiskt är flera intressanta kvinnliga karaktärer: inte bara de unga Poison Ivy och Catwoman, utan även Jada Pinkett Smith som Fish Mooney: en »hetlevrad, ökänt sadistisk och gatsmart maffiaboss och nattklubbsägare«. (Den blivande Pingvinen jobbar för henne i detta nya Gotham-universum). Gordon har en kvinnlig chef och hans fru beskrivs som »en sofistikerad akutläkare« så hoppas hon kan ta vara på sig själv.

Vi kommer också få se många kända Batman-skurkar som unga, innan de fått sina alter egon och tossiga kostymer. Lite som en baby-Mupparna-franchise. Lill-Riddler, Lill-Catwoman, Lill-Two Face och så vidare. Jag gissar att de från början kommer vara någorlunda oskyldiga karaktärer som under seriens gång utsätts för trauman som så småningom leder dem in i deras superskurkiga persona.

Ben McKenzie, som inte verkar åldras, spelar Gordon, själv tänker jag ju som ett otroligt inbitet the OC-fan bara »Ryan har blivit polis?!« (Jag har inte sett Southland där McKenzie också spelar polis).

(Trivia! Ben McKenzie gjorde Bruce Waynes/Batmans röst i den animerade filmen Batman: Year One.)

Serien ska inte vara en procedural med ett nytt fall i varje avsnitt utan långa bågar, vilket glädjer mig.  Allt som allt ser jag verkligen fram emot Gotham! Självklart återkommer vi med en text om pilotavsnittet i samband med Sverige-premiären.

Gotham har USA-premiär den 22 september och får exklusiv svensk tv-premiär på C More och Filmnet den 25 september.

  kommentarer
Årets – kanske tidernas! – bästa actionfilm

Dvd/blu-ray-premiär: Missa inte The Raid 2: Berendal – årets, kanske tidernas, bästa action!

Publicerad 20 augusti, 2014

I dag släpps Gareth Evans The Raid 2: Berandal, uppföljaren till det kultiga originalet från 2011, på svensk dvd och blu-ray. Det finns en massa skäl till att du omedelbums ska köpa den, eller hyra via Headweb, och vi kommer till dem snart. Men, det starkaste skälet, det som sparkar skiten ur alla andra skäl, är att det här är årets i särklass bästa actionfilm. Kanske någonsin.

Allt är koreograferat in i minsta detalj, inte en spark missar av en slump, inte ett slag känns onödigt eller konstlat. Och då klockar ändå slutfighten in på 15 minuter.

Och, ja, jag vänder mig även till dig som kanske inte är uppvuxen med Jackie Chan, Jet Li eller Bruce Lee, till dig som tycker att slagsmål på film är löjligt. The Raid 2 är sekten som får dig att byta åsikt. Med profeten mässandes i stereo kommer du fortsättningsvis applådera hårda nävar och fötter som rör sig snabbare än ett slagborr. På film alltså, för det här är pur fantasi, underhållningsvåld draget till sin absoluta spets.

The Raid 2, tar vid direkt efter föregångaren (har du inte sett den så har du ju kvällens »double bill« klar), där Rama – polis, kampsportsguru, överlevare – tränger djupt in i Jakartas undre värld för att avslöja korrupta kollegor och bryta ned brottssyndikatet från insidan. Men allt går åt helvete. På ett bra sätt.

Storyn är egentligen marginell men tillför ändå ett djup som The Raid: Uppgörelsen saknade. Inte för att det på något sätt går att jämföra med brottssyndikatfilmer som till exempel Gudfadern, men scenerna där pamparna diskuterar affärer och heder (snarlika Takeshi Kitanos) låter ändå åskådaren andas ut inför nästa actionscen.

Och sådana finns det gott om, helt sjuka, briljanta, scener. Eller vad sägs om en Oldboy-doftande fight i ett trångt badrum, där Rama tar sig an ett tjugotal motståndare. En hysterisk biljakt från Jakartas trånga gator, som stärker det French Connection försökte bevisa för fyra decennier sedan: biljakter kan faktiskt vara svettiga och coola. Allt är koreograferat in i minsta detalj, inte en spark missar av en slump, inte ett slag känns onödigt eller konstlat. Och då klockar ändå slutfighten in på 15 minuter. Ett eskalerande, rytmiskt, pumpande där det aldrig blir tråkigt.

Plus även för alla dessa härliga sidokaraktärer, där »hammartjejen« sticker ut mest. Scenen där hon avverkar en hel tunnelbanevagn med fiender, kommer att möta solnedgången hand i hand med slutscenen från Kill Bill. Och visst kan man se Gareth Evans som, på sätt och vis, en ny Tarantino, eller kanske som Tarantino skulle ha velat vara. En cinefil som gjort sig en karriär av att kopiera och härma sina idoler, och filmfavoriter, till det bättre. För dem som kan sin martial art-historia är det lätt att se referenserna. Men även utan förkunskaper är alltså The Raid 2 värd att se, i väntan på The Raid 3 som redan annonserats.

The Raid 2: Berendal finns att köpa på svensk dvd/blu-ray eller hyra från Headweb från och med i dag.

  kommentarer
TVdags talar ut om sina tv-vanor

Sommartittarna: TVdags-redax om sina favoritrollfigurer

Publicerad 20 augusti, 2014

Vilken är din favoritrollfigur?

Kjell: Jim Rockford, Magnum, Valerie i The Comeback, Denny Crane i Boston Legal, Dr House, Jill Tyrrell i Nighty Night. Rydell & McCall i Sports Night. Amy i Enlightened och Tara i United States of Tara. Halva casten i Murphy Brown och hälften av Kelsey Grammers rollgestalter. Och Niles i Frasier samt Basil Fawlty.

Magnus: Nutida fynd: Ray Donovan i Ray Donovan, Linden i The Killing, Nucky Thompson i Boardwalk Empire och såklart Lucas Hood i Banshee. Tidigare har jag suktat efter Daniel Desario i Freaks and Geeks, och ser fortfarande allt James Franco gör. Jag älskar rollfigurer som, på ett övertygande sätt, är manipulativa, moraliskt korrupta och som aldrig tvekar. Och just det, höll ju på att glömma den plågsamt enerverande, provocerande men ack så sanna Amy i Enlightened.

Mattias: Well, jag skrev en bra bit över 8000 tecken här på TVdags om hur mycket jag älskar James i Spin City så han ligger ju väldigt bra till. CJ i »West Wing« är en annan favorit. Ett av mina största intervjuögonblick var när jag träffade Allison Janney, fullproppad med smärtstillande tabletter efter en studsmatteolycka (!) med systersonen, i London i samband med Juno. Hon var otroligt ödmjuk och genuint trevlig.

Martin D: Frank Pembleton i Homicide: Life on the Street. Animal i Mupparna. Harriet Hayward och Albert Rosenfield i Twin Peaks. Montgomery Burns i The Simpsons.

Björn: Sarah Lund i Forbrydelsen (Brottet). Hon är så oerhört trasig men sammanhållen. Minst lika trasiga Gregory House i House. (Och som jag inte hade kommit på om inte Ida redan hade skrivit det: Basil Fawlty.)

Linus: Jane Tennison i Prime Suspect. Hands down. Det är en banbrytande komplex kvinnokaraktär, en feministikon. Tuff och arrogant, en briljant polis med ett osvikligt rättspatos, men även självisk, självupptagen och svår att jobba med. En kvinna som resolut tvingades kämpa mot den sexism som genomsyrade hela det brittiska polisväsendet i början 1990-talet. Ingen tv-serie har bättre skildrat vilka uppoffringar det krävs för en kvinna att slå sig fram i en mansvärld.
En annan favorit är Valerie Cherish i The Comeback där Lisa Kudrow får visa vilket jävla geni hon är. Med små detaljer som får större betydelse under seriens gång tecknar hon ett av de roligaste och mest rörande kvinnoporträtt jag någonsin har sett på tv och film. Att jag i höst får återse henne i the comeback av The Comeback är det bästa som hänt mig i tv-väg på forever.

Martin G: 1. Omar Little. 2. Hawkeye i MASH. 3. Karen Sisco i Out of Sight. 4. Crazy Joe Devola i Seinfeld.

Emma: Papphammar, Basil Fawlty och Six Feet Under-Claire, även om hon var fullständigt odräglig ibland. Och så Eric och Tami Taylor, Tim Riggins och fullständigt fantastiska Lyla i Friday Night Lights.

Caroline: Jag måste ju säga Jack Bauer, eller hur? Det måste jag väl. Jag menar jag måste ju nämna 24 på något sätt. Fast jag vill också lägga till Lisa Simpson på listan. Faktiskt.

Ida: Det är ju bara grymt att ställa en sådan fråga på begränsat utrymme!! För att inte tjata om Veronica Mars och Buffy (Spike Spike Spike!) mer försöker jag variera mig och säger David Brent i The Office UK och Michael Scott i The Office US. Och Basil i Fawlty Towers så klart…

Anna-Karin:  Jag har en softspot för Rigmor i Riget. Favoritscenen är när hon skjuter pistol och kallar Stig-Helmer för råtta. Och mormodern Emily i Gilmore Girls.

Tobias: David Brent i The Office. Litenhet har nog aldrig fångats med samma avsmak, humor och värme.

Per: Det finns ju så ofantligt många att välja bland, men när jag tänker efter: finns det någon serie som kan överträffa Seinfeld i fantastiska rollfigurer? Förutom Jerry, Elaine, George och Kramer (svårslaget redan där) har vi Newman, Puddy, Mandelbaum, Slippery Pete, Uncle Leo, Frank & Estelle, J Peterman, Jackie Chiles... Geni ner i minsta biroll.

Lisa: Svårt att säga en! Karen Walker i Will and Grace, Blanche i Golden Girls, Niles Crane i Frasier, Mr G i Summer Heights High och Tyrion Lannister i Game of Thrones.

Jimmy: Toby Ziegler. Ohotad.

Stefan: Så många serier, så många favoriter... Men lite extra gillar jag Bubble i Absolutely Fabulous och Dr Chi Park i House.

Daniel: Jag har nog aldrig känt så mycket för en rollfigur som Agent Mulder i Arkiv X. Egentligen var Agent Sculley mer intressant, men det var något med Mulders tröstlösa sökande år efter år efter det okända i allmänhet och sin försvunna syster i synnerhet som slog an en sträng hos mig. Och likt Emma lyfter jag på hatten för i princip alla rollfigurer i Friday Night Lights. Vem som befinner sig i ett förhållande vill inte vara som paret Taylor?

Sara: Omar i The Wire. Alice i The Vicar of Dibley. Mikal Hjort i Ingen bor i skogen. Skickar ett avundsjukt ögonkast åt Mattias håll då även CJ är en av mina all-time-favs. Och Spike i Buffy/Angel, alltid Spike.

Sommartittarna återkommer sommaren ut på TVdags, varje dag kl 10.

 

  kommentarer
Nästa artikel

Senaste